En död havsörn har påträffats vid de nya vindkraftverken i Lebo. Foto: Larsgunnar Nilsson
Under tillståndsprocessen inför etableringen av vindkraftparken i Lebo överklagade Tjust Fågelklubb besluten flertalet gånger med anledning av fågellivet i området. Delar av vindkraftområdet är nu i drift, och under söndagen fick klubbens ordförande Larsgunnar Nilsson ett samtal om en död havsörn.
– I söndags blev jag uppringd av en privatperson som varit ute vid verken. Under ett av dem hade han hittat en död havsörn. Jag hade inte möjlighet att åka ut på kvällen, så jag åkte ut direkt på måndagsmorgonen, berättar han.
På platsen hittade Larsgunnar Nilsson en stor havsörn, som uppenbarligen blivit träffad av verkets rotorblad och fått halsen mer eller mindre avsliten.
– Den var ringmärkt, så jag väntar nu på svar från ringmärkningscentralen om vad det är för individ. Men det är en gammal havsörn, jag tippar äldre än fem år och förmodligen en hona.
Hur känner du vid en sådan här upptäckt?
– Det är jättetråkigt, men det var tyvärr förväntat. En havsörn som seglar runt på 100 meters höjd är inte van vid att något kan hota dem där. Nu hoppas vi hatt företaget agerar enligt lagboken.
Vad har ett vindkraftföretag för skyldigheter i ett sådant här läge?
– Havsörnar tillhör statens vilt och hittar man en sådan så ska man anmäla det till polisen.
Larsgunnar Nilsson berättar att han på platsen mötte en representant från företaget som kom och skulle undersöka fågeln. Personen menade att han fått i uppdrag att rapportera om händelsen. I stället tog Larsgunnar Nilsson hand om fågeln som nu har inrapporterats och ska skickas till Naturhistoriska Riksmuseet.
– Senare ringde en kvinna från företaget till mig. Hon sa att de är skyldiga att ta hand om fåglarna som förolyckas och meddela kommunen. Det låter korrekt, men jag är ändå orolig att sådana här händelser mörkas. Det har hänt förut.
Hur många havsörnar finns det i området?
– Det finns ganska gott om dem här. Jag vågar inte säga exakt men jag skulle tippa på 100 – 150 örnar totalt. Miljögifterna gick hårt åt örnen på 1950- och –60-talet, så på 1970-talet fanns knappt ett enda par. Sedan har man arbetat med insatser som att ge örnarna föda, och det har gett resultat.