Detta har jag hållit på med i ett antal år och jag har därmed träffat kanske ett par hundra ungdomar här i norra länet som behövt extra stöd. De flesta med NPF-diagnoser såsom ADHD, autism mm, men också många med långvarig psykisk ohälsa såsom depression, ångestproblematik, PTSD, ätstörningar och annat. Väldigt ofta finns en samsjuklighet, dvs att man har fler än en diagnos.
Ungdomarna vi möter har lyckats lite olika bra i skolan. Många har klarat skolan, men inte alltid mått så bra. Väldigt många har kämpat hårt men ändå inte nått hela vägen till en gymnasieexamen. Några riktigt högpresterande i skolan, men med en osäkerhet hur de ska klara ett arbete. Sedan alla dessa som misslyckats totalt, där skolan tycks ha svikit - kanske redan i tidiga skolåren. Vittnesmålen från den sistnämnda gruppen är tyvärr många. Alltför många.
*
Det faller sig ganska naturligt att fråga sig hur det kan ha blivit så här. Hur kommer det sig att så många barn misslyckas i skolan? Faller ur, blir hemmasittare, mår dåligt, tappar hoppet. IM-programmen sväller och bilden är att det blir fler elever där varje år. Bra att möjligheten finns, men vore det inte ännu bättre att gå in med rätt stöd mycket tidigare så att färre ungdomar behöver hamna där?
Jag har träffat 18-19-åringar som knappt kan läsa och skriva efter 12 år i skolan, så kallade ”funktionella analfabeter” som med nöd och näppe kan läsa skyltar eller korta, enkla texter, men som inte klarar att läsa och förstå en tidningsartikel eller en bruksanvisning. Hur är det möjligt efter en så lång skoltid? Om det finns grav dyslexi, varför har det inte utretts? Om man inte kan läsa och förstå texter blir det naturligtvis mycket svårt att ta till sig av annan undervisning. Det är så svårt att förstå att barn gått en hel skolgång utan att ha fått med sig de allra mest basala och nödvändiga kunskaperna.
Jag blir uppriktigt ledsen och bedrövad av mycket av det jag hör talas om från ungdomarna (och ibland deras föräldrar) om uteblivet stöd, om långvarig mobbing, om en dysfunktionell skolmiljö som inte har fungerat. Det positiva är ändå att det oftast finns hopp när det gäller att gå vidare efter gymnasiet, vare sig det blir vuxenstudier, praktik, arbetsträning eller jobb. Det kan dock vara en mycket lång väg att gå för att komma dit, särskilt när självkänslan ska repareras och en motivation ska byggas upp. Dessutom kan det krävas mycket stöd från vården och andra relevanta insatser från samhället.
Jag tror på fullaste allvar att det skulle gå att förebygga mycket ohälsa och otroligt många skolmisslyckanden. Men det behövs stora förändringar i skolan och i samhället i stort.
Att bara skjuta till pengar utan att göra de förändringar som krävs kommer i bästa fall bara hjälpa lite.
Annons:
Avsändare: Centerpartiet i Kalmar län
*
Jag tror på att skolan behöver organiseras så att alla elever får rätt utmaningar på rätt nivå. Svagare elever behöver mer specialpedagogiskt stöd och ett lägre tempo, de som har lätt för sig behöver få tillräckliga utmaningar för att bibehålla motivation, för att inte ledsna och tycka skolan är meningslös. Just stimulans är oerhört viktigt, att skolan upplevs som intressant och meningsfull, åtminstone större delen av tiden. Jag tänker också på dem med NPF-diagnoser, där det blir extra viktigt med undervisning som fångar intresset samt en gynnsam studiemiljö utan alltför mycket störande intryck.
Nivågruppering kan därför vara en väg att gå. Det blir sannolikt lättare för pedagogerna att planera och bedriva sin undervisning, det ökar möjligheten att fler når sin fulla potential. Vi ska väl inte sträva efter något annat än att vi maximerar nyttan av skolan och kunskapsinhämtningen? Detta för både individens och samhällets bästa. Alla behöver få komma till sin rätt.
Dessutom tycker jag att det kan vara relevant att elever inte flyttas upp till nästa årskurs om inte målen uppnåtts. Jag tycker faktiskt inte att man ska kunna skjuta problem framför sig. Om det finns kunskapsluckor ska dessa fyllas ganska omgående - det borde vara självklart. Kritikerna säger att “det är stigmatiserande att få gå om en årskurs och inte få följa sina klasskamrater”. Det är betydligt mer stigmatiserande att misslyckas helt, med betydligt större konsekvenser, skulle jag påstå. Kanske konsekvenser för resten av livet.
Jag vill vara tydlig med att jag är väl medveten om att jag inte kan och vet allt om hur skolan fungerar, vad all forskning säger eller vad de som jobbar i skolan ser och tycker. Det här är mitt perspektiv - som politiskt intresserad medborgare, som arbetsförmedlare i skolsamverkansuppdraget, men även som en förälder som stöttat fyra barn genom skoltiden, varav två med ADHD. Jag har sett, hört och upplevt en hel del genom åren.
*
Slutligen, min bild är att det görs mycket bra i skolorna och att de flesta barnen lär sig och mår bra. Jag vet att det finns massor av fantastiska lärare som är dedikerade sina uppdrag och som gör ett riktigt gott arbete. Min kritik är riktad till ett system som byggts upp och som inte fungerar tillräckligt bra i verkligheten. Ungdomarna som misslyckas, som mår dåligt, som lämnar skolan utan betyg och kunskaper är beviset för det. Man kanske kan säga att skolan till och med är lite som ett lotteri? Har du tur hamnar du rätt, liksom. Men så kan vi inte ha det - något måste göras.
I valtider låtsas alla partier som att de kommer att satsa på skolan, att de kommer att prioritera kärnverksamheterna, vi har hört det förut. Tyvärr är det alltid mest vackra ord, att det snarare är just skolan som först av allt drabbas av kommunala besparingar. Besparingar för kommunen i ena änden blir tyvärr en ännu större kostnad i andra änden.
Barnens välmående och skolgång borde istället vara den viktigaste investeringen för vår framtid. Vi alla har ett ansvar, till exempel genom hur vi röstar. De politiker som redan bevisat att de inte går att lita på bör kanske inte få förtroendet igen?
Magdalena Lidestam
Medborgerlig Samling, Västervik