Livet har utmanat Johan under hans 30 år. Han har en medfödd cp-skada i form av spastisk hemipares som har begränsat honom, men han ha en vilja av stål och en fysik i topptrim. Detta har gjort långa promenader möjliga och något han älskar.
Sitt livs tuffaste utmaning står dock Johan inför just nu.
För snart fyra veckor sedan insjuknade han med påtagliga ryggsmärtor, vilka tilltog. Det tillkom även andningspåverkan som satte ner Johans allmäntillstånd rejält – alla symptom uppträdde utan föregående skada, ansträngning eller annan logisk förklaring.
Med sin mammas hjälp tog sig Johan söndagen den 2 augusti till den helgöppna hälsocentralen på Esplanden (tidigare Primärvårdsjouren), som bemannas av läkare från primärvården i hela kommunen, för att få hjälp.
”Ointresserad och arrogant”
– Besöket tog tre-fyra minuter och Johan fick höra att han nog hade legat lite illa eller snett under natten, fick rådet att ta Panodil och skickades sedan hem – helt utan vidare undersökning eller provtagning, berättar Johans pappa, som inte bara är missnöjd med bedömningen och avsaknaden av riskfaktorbedömning, utan också med det bemötande man fick.
– Johan och hans mamma framförde kritik om orimligheten i bedömningen, men den aktuella läkaren stod på sig och framstod som väldigt arrogant. Smärtan i kombination med att Johan beskrev att han kände lufthunger och var kortandad borde ha fått distriktsläkaren att reagera och remittera akut, säger han.
Johan berättar själv om upplevelsen:
– Bemötandet jag fick där var väldigt speciellt. Läkaren var ointresserad, arrogant och jag fick känslan av att han mer uppfattade mig som gnällig och ett problem än någon han ville hjälpa. Känslan blev ju inte bättre av att han påstod att mina problem berodde på att jag hade sovit illa, säger Johan.
Efter besöket och med hjälp av den smärtstillande medicinen tyckte Johan ändå att han tillfälligt kände sig lite bättre under några dagar. Men det skulle visa sig vara just tillfälligt.
Annons:
Avsändare: Centerpartiet i Kalmar län
Livshotande tillstånd
Måndagen den 10 augusti, åtta dagar efter besöket på hälsocentralen, var smärtan till slut olidlig för Johan, och man fick åka akut till sjukhuset i Västervik.
– Så som jag mådde då var helt ohållbart. Direkt när jag trappade ner på den smärtstillande medicinen förstod jag att det var illa, berättar Johan.
På akutmottagningen i Västervik fick han ett helt annat bemötande.
– De tog mig på allvar och inom en timme fick vi en diagnos, berättar Johan.
Och det var också då som familjen insåg hur extremt allvarligt läget var.
– Det konstaterades lungemboli med ett flertal olika blodproppar i lungfältet, sekundärt vätska i lungorna samt misstänkt lunginflammation. De berättade för oss att Johan var mycket allvarligt sjuk och att tillståndet var livshotande, berättar Johans pappa.
– Med skyhög sänka lades Johan direkt in på intensiven med syrgas, dropp och antibiotika. Han medicinerades också med bland annat blodförtunnande samt fick morfin på nätterna. De var ett tag inne på att tappa lungorna på vätska, men ansåg till slut att risken med det var för stor, berättar Johans pappa.
”Lever med ovissheten”
Johan fick spendera de första två dygnen på intensiven (HIA). Därefter kunde han flyttas till en vårdavdelning där han behandlades i ytterligare två veckor. Johan mår fortfarande dåligt och kommer med största sannolikhet att få medicineras livet ut.
– Jag mår inte jättebra. Jag känner av det i ryggen, har svårt att andas och har haft feber till och från. Innan allt det här var mitt liv jättebra. Jag var ute och motionerade mycket, och kunde gå tvåmilspromenader utan några problem. Det är jag väldigt långt ifrån i dag, suckar Johan.
– Nu lever man också med ovissheten. Hur långdraget blir detta, vilka kroppsfunktioner kommer att påverkas och hur frisk kommer jag att kunna bli? Det tar väldigt hårt mentalt. Nu får jag mest dagarna att gå genom destruktivt surfande i mobilen, säger Johan och skrattar lätt.
Kommer anmäla händelsen
Johan och hans familj kommer nu gå vidare och anmäla ärendet.
– Det handlar absolut inte om att vi vill hänga någon enskild person, men så här får det bara inte gå till. Alla måste vakna till – framför allt alla läkare som känner med sig att de håller på att somna till och inte är på tå, säger Johans pappa.
– Det är helt oförsvarbart att man som läkare inte gör en grundlig undersökning när det kommer in en sådan här patient och med symptom som inte kan förklaras. Jag förstår inte hur man vågar. När det uppstår symptom som i detta fall måste man också överväga riskfaktorn. Enligt personalen på sjukhuset i Västervik såg man det direkt genom en snabb titt i labbdatan. Det här måste belysas och bli ett preventivt ärende, så att det inte återupprepas på samma ställe och av samma läkare.
Verksamhetschefen beklagar
Katja Fridsta är verksamhetschef för Esplanadens hälsocentral och samordnare för den helgöppna hälsocentralen. I ett mejlsvar till vår tidning bemöter hon kritiken så här:
"För det första vill jag beklaga det som har hänt och det lidandet som beskrivs för patienten. Däremot känner vi inte till det aktuella ärendet och kan därför inte kommentera uppgifterna.
Om familjen vill att regionen ska titta närmare på det inträffade är mitt råd att vända sig till Patientnämnden, som kan hjälpa till att föra fram synpunkter och få svar från vården. Då får vi också möjlighet att utreda vad som har hänt."