En mormor skriver om sorgen över att få sina relationer kraftigt påverkade av en våldsam pappa.
Foto: MostPhotos
Jag är en mormor som hoppas på att ingen myndighet röjer identiteten, en mormor som hoppas på att de ska vara i livet i morgon, nästa vecka, månad och år.
Jag är också en mamma som berövas möjligheten att umgås med min dotter under för de flesta helt självklara premisser. Det här är tredje vändan och nu drabbar det barnet hårt då det rycks upp från allt det känner till i livet, skola, vänner, släkt och hemmets trygga vrå.
Lösningen för att skydda från grovt eftervåld är skyddat boende och sen skyddade identiteter.
*
Min dotter som sakta byggt upp sitt liv får allting utsuddat i ett ögonblick, allt tas ifrån henne, arbete, kamrater, hemmet som hon kämpat så för att bygga upp under år av olika former av eftervåld. Så barnet blir än en gång utsatt och mamma måste än en gång resa sig upp ur det avgrundshål hon och barnet kastades ner i på grund av att samhället inte kan skydda henne och barnet från långdraget eftervåld från EN våldsam svensk man.
Den här veckan pratas det mycket om att våga fråga, att våga ta hjälp att lämna en destruktiv relation, men sen då?
Eftervåld är inte ovanligt efter att man lämnat och är också en orsak till att kvinnor och barn får sina liv begränsade, och ibland avslutade.
Mormor med ett tungt hjärta