Jag undrar ibland om hur man ser på det sanna värdet av de så kallade ”tjänster” som omsorg har? Om man skulle räkna ut det sanna värdet på exempelvis en lyckad skolgång som ger en ung människa förutsättningar för ett liv i frihet med utnyttjande av hennes fulla potential, så är de budgetposter som vi diskuterar tokbilliga!
Om man ser på alternativkostnaden för en människa som inte går ut med godkända betyg, med en nedbruten självkänsla av idel misslyckanden och känslan av att inte räcka till, så är den så hög att investeringarna i skolan skulle upplevas betydligt mindre kostsamma.
*
Det intressanta är att ovanstående resonemang utgår fortfarande från det moderna marknadiserade och ekonomifierade tänkande som genomsyrar dagen samhällsdebatt. Egentligen är det orimligt att ens försöka sätta ett pris som utgår från tillgång och efterfrågan på dessa funktioner i samhället.
Man kan inte räkna ut värdet eller priset på omsorgstjänster som egentligen inte ens är tjänster, utan grundläggande behov för mänskligt liv. Det är ur omsorgen om varandra vi kan bli en del av samhället och använda vårt hjärta och själ till att leva och verka.
*
När vi pratar om ekonomiska prioriteringar tenderar vi att se dessa tjänster som dyra utgifter som vi vill minska för att skapa ökat totalt värde i kommunen. Med värde menar vi då tillväxt av den totala omsättningen så att andelen som exempelvis går till det gemensamma blir större och vi blir friare och lyckligare.
Det här är det marknadiserade sättet att se på samhället. I dessa kalkyler är omsorg bara en utgift som bör minska. Områden där vi ska effektivisera. Inom dessa områden arbetar personal som är lågavlönade eftersom vi inte ser deras arbete som viktigt som ”värdeskapande”.
*
Det här anser jag är fel! När vi lägger upp en budget av det gemensamma, ska vi utgå från att de grundläggande behoven först tillgodoses. Vi ska se till att skola, barnomsorg och vård och äldreomsorg inom kommunen får de resurser de behöver. Sedan kan man fundera på andra investeringar som på sikt kan ge en hållbar utveckling av kommunen.
Jag anser vidare att vi politiker i kommunen knappast kan avgöra vilka resurser som krävs. Utan det är i verksamheterna kunskapen om behoven finns. Vi bör således ha en budgetprocess som utgår från äskade medel från verksamheterna, inte en i förväg fastställd pott som verksamheterna sedan får anpassa sin verksamhet och sin personal till.
Om pengarna inte räcker till grundläggande mänskliga behov behöver vi avsätta mer pengar för att uppfylla dessa behov. Om det innebär mindre pengar till andra områden så måste det bli så. Om det kräver en större andel av lönen som skatt till det gemensamma, så måste det bli så. Vi måste äta, sova och älska och bli älskade för att leva. Detta kommer först!
Pelle Söderström
Vänsterpartiet Västervik