Det är torsdag, en vardag som många andra så här års när det varken går att påta i trädgården eller spela golf, som är Ann-Maris stora intresse.
Karin har fått sitt morgonkaffe serverat av dottern, som alltid vid halv sjutiden.
– Så börjar vi varje morgon. Jag sätter på kaffet till mamma kommer ner, hon är så tacksam för det lilla, säger hon och tittar på Karin som slagit sig ner i fåtöljen utmed fönstret i vardagsrummet.
Karin är äldst i kommunen
I december fyllde Karin mäktiga 105 år! Det gör henne till kommunens äldsta invånare.
– När jag fyllde 100 år fick jag brev från kungen, men nu glömde han av mig, säger hon och ler.
Frågar du henne själv så har hon inga knep att dela med sig av, som gör att man får bli gammal, och dessutom få förmånen att vara så pigg som hon är. Utan det handlar främst om att vara positiv, enligt Karin, som skrattar till när hon får frågan.
– Jag har levt som vanligt, säger hon och skrattar igen.
En stor del av hemligheten ligger kanske just där, att Karin alltid haft ett glatt humör. Humorn lyser igenom i mycket medan vi pratar.
– Min morfar och farfar blev också gamla, så jag tror generna har stor betydelse.
Satsat på att fixa till barndomshemmet
Till skillnad mot Karin som var hemmafru har Ann-Mari haft en lång och trogen anställning inom vården.
– Jag har jobbat 45 år på kirurgen och ortopeden i Västervik. Efter att jag fyllt 65 år jobbade jag extra i fyra år och pendlade. Då hade jag sagt upp min lägenhet och bodde i ett personalrum i kulvertarna på sjukhuset de nätterna jag sov över.
Då hade hon också tagit över huset i Målilla, där hon växte upp.
– Jag köpte huset för tolv år sedan och flyttade hit permanent när jag var 69. I samband med det renoverade jag kök och badrum, och bytte ut oljeeldningen mot luft-vattenpump. Det är en av de saker jag gjort bra, säger Ann-Mari stolt över sin insats.
Generationsboende en växande trend
Ann-Mari visste direkt att hon skulle låta mamma bo kvar, så lösningen blev ett generationsboende. Något som sägs vara en växande trend i samhället. Enligt rapporten "Den levande staden", gjord i januari av Novus på uppdrag av White Arkitekter, kan hela 83 procent tänka sig att dela bostad med en förälder eller en annan äldre närstående. Den främsta anledningen är ansvarskänsla, vilket 70 procent uppger. Det följs av att det är trevligt med sällskap, tryggt och förenklar livspusslet.
För Ann-Mari Flygare var det en självklarhet.
– Mamma ville gärna bo kvar, säger hon.
– Vart skulle jag ta vägen annars, inflikar Karin, som blev änka redan 1999. Jag vill inte sitta på ett ålderdomshem, och här får vi ju plats båda två.
Hur är det att bo tillsammans så här mor och dotter?
– Enkelt. Mamma är så pigg och klarar sig själv medan jag sköter allt runt omkring med huset, trädgården, jag handlar och lagar mat. Folk tycker kanske det är konstigt, men för mig är det inte konstigt alls, säger Ann-Mari.
Karin är snabb med att visa sin uppskattning.
– Jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Jag kan inte ha det bättre.
Egentiden viktig
Att båda får egentid framhåller de dock som viktigt.
– Jag får min på golfbanan, och mamma är inte rädd för att vara ensam. Man kan inte vakta på en annan människa, det är inte bra för någon, utan man behöver ha en oas. Så här på vintern skottar jag snö, jag går promenader och försöker lägga pussel, säger Ann-Mari och nickar mot bordet i rummet intill. Där ligger bitarna utlagda.
– Det går dåligt, säger hon och skrattar. Det vanliga plocket tar också lite tid, så är det ju för alla med hus. Jag skulle inte säga att det blir mer för att mamma bor här också.
”Jag ser bra ut”
Karin å sin sida läser gärna. Hörseln, närminnet och knäna är det lite si och så med, men åldern till trots har hon inga problem med synen, utan hon har exempelvis läst alla Alex Schulmans böcker. Jag kan inte låta bli att titta på textstorleken i den senaste i raden, ”17 juni”.
– För två år sedan sa doktorn att jag har så bra ögon att jag skulle kunna köra bil. Jag ser bra ut, säger Karin och skrattar på nytt. Hon skrattar ofta och återkommer till att det är viktigt att behålla humöret och vara positiv.
Så ni bråkar aldrig med varandra?
– Nej, det skulle väl vara om ljudet på tv:n i så fall, men det är mest på skoj. Det finns ju text, säger Ann-Mari.
– Vi är lite oense om maten, tillägger Karin skyndsamt. Hon är lite modernare, vill ha timjan eller vad det är för något i köttfärssåsen…
Vad tänker ni själva kring att ni bor tillsammans, mamma 105 år och dotter 77?
– Vi har inte tänkt så mycket på det, utan det här är en möjlighet. Alla behöver inte göra lika, man kan inte känna att man gör en uppoffring, då blir det inte bra. Sedan måste man ha förutsättningarna förstås, de är ju olika, säger Ann-Mari och berättar hur hon tänker:
– Det hade bara känts konstigt om mamma skulle bott i en lägenhet och jag här ensam på sex rum och kök. Jag tycker det är viktigt att alla trivs, det har alla rätt att göra även när man är äldre. Hade jag haft mamma på ett särskilt boende hade jag ändå hälsat på flera gånger i veckan. Nu vet jag hur hon mår, att hon har det bra och jag behöver inte ha dåligt samvete.