För snart ett år sedan stod Cornelia Westblad på färjan som tog henne från Tyskland till Sverige, för första gången på flera år. Pandemin och brist på smidiga resvägar hade gjort att hon inte varit hemma på länge.
Tanken var att hon skulle besöka sin mamma, bonuspappa och sina syskon som numer bor i Västervik. Hon hade tänkt stanna över jul och nyår, och sedan åka tillbaka till lägenheten i Berlin. Men något hände.
– Jag ville inte åka därifrån och blev kvar ända till april. Jag blev så överraskad själv. Jag är ju van vid storstadsliv, att ha nära till allt och kunna göra i princip vad som helst när som helst. Jag trodde att jag skulle bli uttråkad i Västervik. Men det var precis tvärtom, jag älskade det.
"Alla är så välkomnande"
Cornelia har själv aldrig bott i Västervik under någon längre period. Som barn växte hon upp i Saltsjöbo utanför Stockholm, och bodde sedan på Södermalm innan hon flyttade till Berlin. Västervik är en stad hon fått upptäcka i vuxen ålder, efter att familjen flyttat hit.
Hon pratar varmt om "viben" hon upplevde i Västervik under de månaderna hon var här senast. Det är inte bara naturen och havet som lockar, utan även det sociala. Hennes intresse för padel blev vägen in.
– Jag lärde först känna ett par stycken som spelade padel, sen blev det som en dominoeffekt och man lärde känna fler och fler. Alla var så välkomnande, gulliga och bjöd in mig i olika padelgrupper. De blev snabbt riktiga vänner. Att hitta vänner i vuxen ålder är inte lätt, men här gick det på bara några veckor.
Nu har hon varit tillbaka i Berlin i några månader. Men hon kände nästan på en gång att det var Västervik hon längtade tillbaka till.
– När jag kom tillbaka till Berlin så kände jag mig instängd. Att vara i en lägenhet och inte ha närheten till naturen, att inte kunna ta en promenad där det är lugnt och finns fina vyer, att inte se havet… det kändes inte bra. Jag saknade allt det som finns i Västervik.
Drev stor vintagebutik
Livet i Berlin började som en spontan flytt efter ett par resor dit. Där skapade hon ett liv med företag, kontakter och ett namn inom vintageinredning. Hon berättar om hur hon tillsammans med två vänner byggde upp en av Berlins största vintagebutiker, där de inriktade sig på att renovera gamla möbler och särskilt industriella möbler.
– Vi hade en enorm lokal som var en speciell gammal teatersal, med tolv meter i takhöjd. Där samlade vi på oss coola saker och hyrde också ut lokalen för olika event. Vi jobbade väldigt hårt och mycket övertid, men det gjorde inget just då för vi hade så himla roligt. Det är också kul nu i efterhand att se vad vi lyckades åstadkomma.
Efter några år av mycket slit kände de alla tre att de ville olika saker i livet. Då startade Cornelia sitt eget företag, Cosima Designs, där hon säljer vintagemöbler och planerar större inredningsprojekt till stora företag.
– Jag har döpt företaget efter min hund, Cosima. Det kan tyckas larvigt, men jag brukar skämta ibland om att ”jag måste fråga chefen”. Alla vet ju förstås inte att det är min hund jag menar, säger hon och skrattar.
Företaget som hon startade för fem år sedan har hon kvar, men det ligger just nu på is. Det tar mycket på krafterna att vara egenföretagare och att axla allt ansvar. I våras tackade hon ja till ett jobb där hon sysslar med fysisk marknadsföring. Hon jobbar på distans från Berlin, men med kunder över hela Europa. Jobbet är väldigt flexibelt.
– Det gör att jag kan bo var jag vill. Jag började i maj och nu kommer jag jobba på distans från Västervik.
Att flytta med 62 kilo hund
Nästa vecka går flytten till Västervik. Hon ska åka nattfärja från Tyskland till Malmö. Med på resan är Cosima, en stor och lugn hund som sällan går obemärkt förbi.
– Hon väger 62 kilo, så jag har den där lilla skräckkänslan när jag åker färja ensam med henne. Om något händer – hur ska jag orka bära henne? Då skulle jag behöva hjälp. Men det känns bra att äntligen vara på väg till Sverige.
Vad kommer du sakna mest från Berlin?
– Den multikulturella delen. Att det finns så många nationaliteter och alla är så grymma på att starta egna företag eller restauranger. Du kan hitta äkta italiensk pasta, polsk pierogi, turkiskt, indiskt, till och med husmanskost. Och massa mer!
"Jag längtar efter att bona in mig"
Till en början kommer de bo hemma hos familjen i Västervik, men hon letar efter något eget. Gärna en liten stuga i närheten, men även centrala lägenheter har fångat hennes intresse. Hon har fått mycket bra respons när hon lagt ut på Facebook att hon söker boende.
– Folk är så hjälpsamma och har erbjutit ställen både i och utanför Västervik. Jag älskar naturen, men jag spelar också padel flera gånger i veckan, så då skulle jag behöva ha bil om jag bor ute i skogen. Det finns flera fina ställen inne i stan som har trädgårdar, som skulle passa bra för Cosima. Jag har några visningar inbokade, men vi får se vad det blir. Det jag letar efter är en varm och mysig hemmakänsla.
Cornelia har ett öga för inredning och renovering och drömmer om att få skapa sitt eget lilla krypin i Västervik. Ett hem där både hon och hunden Cosima kan trivas.
– Jag har inget emot att bo hos familjen i början. Men man vill ju ha sitt eget. Det känns kul att få inreda, fixa, göra sitt. Jag vill ha ett hem, inte bara ockupera någon annans. Jag längtar efter att bona in mig.
Så ser hon på framtiden
Planen är att testa att bo i Västervikstrakten under ungefär ett år. Jobbet tillåter arbete från Sverige upp till sex månader per kalenderår, och Cornelia hoppas kunna förlänga det eller hitta nya lösningar ifall livet i Västervik fortsätter kännas rätt.
– Jag kommer ha kvar lägenheten i Berlin, för att jag har lite projekt som eventuellt poppar upp, så det känns bra att ha någon punkt där. Sen får vi se om ett år ifall jag kommer bo mest i Västervik, mest i Berlin eller om jag bor på båda ställena lika mycket.
Att nu under det närmsta året bo nära familjen igen, efter så många år på avstånd, betyder mycket.
– Jag hade nog inte förstått hur mycket jag saknat det. Att bara kunna ta en kaffe, eller att svänga förbi hos mamma på en söndag. Det är magiskt. Vi har pratat i telefon nästan varje dag, men att ses är något helt annat. Det är både familjen och den härliga viben med de jag lärt känna inom padeln som lockar mig till just Västervik.