Hela 35 år fick de tillsammans, Elin Dahlström och hennes älskade shetlandsponny Smiggo. Han kom till Nils-Erik Hansson redan som treåring och kom att bli kärleksfullt ompysslad av just Elin från dag ett.
– Normalt sett brukade vi stalltjejer få en chokladask och ett kuvert med en liten peng i julklapp av Nils-Erik. 1997 kände jag direkt, att "det här kuvertet innehåller ingen peng".
Det stod att kuvertet inte fick öppnas förrän julafton, det klarade hon inte att hålla förstås.
– Så fort jag såg bilden fattade jag – jag bara skrek rätt ut. Det var stor glädje hos oss alla i familjen, berättar Elin och plockar fram det tummade kuvertet hon har kvar än.
Fick många fina år tillsammans
Smiggo har varit en självklar del i Elins liv sedan dess. Det är nästan så ”Smiggo” är hennes andranamn, som hon säger, hon heter ”Smiggo” på sociala medier och hennes ledord är "Ingen Elin utan Smiggo".
– Inget annat djur har betytt så mycket för mig, men det vore orättvist att ens försöka jämföra. Jag ser det som att han alltid kommer vara med mig i allt. Även att han inte finns i livet.
De fick många fina och roliga år tillsammans. Men, den 22 mars fick Smiggo somna in – närmare 38 år gammal. Då hade den enkla vita stjärnan i hans panna spridit sig, så han var alldeles grånad.
– Han skulle fyllt i juni. Jag skulle vilja säga att han var bland de äldre hästarna i Sverige. Jag har alltid sagt att han får vara kvar på gården så länge han är pigg och alert, jag har alltid sett glimten i ögat. Men den här dagen var det inget snack om saken, det var dags.
”Ville vara med honom hela vägen”
Nu kommer en tår som letar sig längs Elins kind. Hon torkar bort den med baksidan av handen och berättar om de sista fina timmarna tillsammans, hur hans kompisar Dees och Qrut tog farväl i hagen och att det var hon själv som körde honom i hästtransporten till krematoriet. Hon hade bäddat åt honom med halm och filt.
– Det låter kanske sjukt, men för mig var det viktigt att följa honom hela vägen.
Planerar skriva en bok
På ett bord i vardagsrummet brinner ett ljus bredvid urnan med hans stoft. Intill ligger en del av hans man. Planen är att fläta ett armband att bära och hon kommer tatuera in Smiggo. Som för att alltid ha honom nära.
– Någon dag ska jag skriva en bok om allt vi upplevt tillsammans. Det var så oerhört mycket och han var lite av en kändis. När jag var med honom på tävling eller utställning visste alla vem han var. Jag har mycket att vara tacksam för, och jag är tacksam för att mina barn fick uppleva honom.
De har upplevt det mesta tillsammans. Foton visar hur hon tog in honom i huset, hon och Smiggo har spridit glädje hos äldre genom att hälsa på vid olika högtider, det finns många bushistorier till häst, oftast barbacka, och de har tävlat otaliga gånger. Allt sammantaget gjorde honom till lite av en kändis. Både i Målilla och i vida hästkretsar. Inte minst tack vare hans ålder.
– Han var en tuff liten häst, en liten ”buse”, säger hon och skrattar. Att han var så pigg och alert gjorde honom till en riktig tävlingsmaskin. Fruktad av många.
Väcker starka känslor
Det är förstås svårt att prata om förlusten av Smiggo.
– Han fanns ju trots allt i mitt liv från jag var nio år tills nu när jag är 44. De senaste åren har varit en bonus. Man vet ju att dagen kommer då man måste ta farväl. Den går aldrig att förbereda sig på, det är så klart pissjobbigt. Men man brukar ju säga att ”Så länge vi minns dem, finns de”.
Vad tror du Nils-Erik skulle sagt om det liv Smiggo fick med dig?
– Jag tror han vet att jag tagit bra hand om honom. Bara det att han fått stanna hela livet hos mig.
Vad är ditt bästa minne av Smiggo?
– Utan tvekan när jag fick honom. Den lyckan går inte att beskriva. Jag har alltid varit så stolt över honom, han bara levererade i alla lägen. Han var en stjärna – och är fortfarande.