Runt om mig görs sminkningar som ska föreställa sprängskador, brännskador och krosskador. Totalt är vi 30 skademarkörer som görs i ordning inne på Bökensveds sporthall i Västervik för att delta i samma övning. Vi har alla fått lämna in alla våra kläder och värdesaker, och istället fått ta på oss gröna militärkläder. Alla har också fått ett nummer runt handleden, för att övningsledarna och alla som ska öva ska ha koll på vilka typer av skador alla medverkande ska ha. Mitt nummer är 731.
Scenariot som vi ska leva oss in i så småningom är att vi har befunnit oss i en byggnad som börjat brinna, och det har även exploderat i byggnaden. Vissa har behövt hoppa från andra eller tredje våningen för att kunna ta sig ut.
Verklighetstrogna sminkningar
Nicklas Johansson från Försvarsmedicinskt centrum är för första gången med och gör sminkningar inför en sån här övning. Annars jobbar han som sjuksköterska.
– De andra här har gått flera sminkkurser och är otroligt duktiga på att få det att se verklighetstroget ut. Jag jobbar ganska långsamt i och med att jag är ny på det här. Vi jobbar både med att sminka upp stora sår och har färdiga sår som vi kan sätta fast med latex, och sedan lägga på färg för att se ska se mer blodigt ut, säger han till mig medan han börjar sätta fast en sårskada på min axel.
Vissa som blir tilldelade större skador får sitta länge vid sminkbordet, men för mig går det ganska snabbt. Jag får till mig att jag ska spela att jag blivit utsatt för en explosionsskada.
– Du kommer att se ut som att du flugit in i en vägg eller något. Du har ont på höger axel och vid bröstet. Du andas lite snabbt och har ont, men mest är du chockad. Och kanske är du orolig över hur det gått för alla andra, säger han när jag frågar mer om min roll.
Här får jag också ett kort tilldelat till mig. Där är mina värden är nedskrivna, så som puls, antal andetag per minut och min syresättning. Ett kort som jag behöver hålla koll på hela dagen, för att de ska kunna kontrollera hur vi låtsas att vi mår.
”Vara med och göra nytta”
Efter sminkningen passar jag på att prata med flera av de andra skademarkörerna. En av dem är Carina Nelson, som har anmält sig till att vara med alla tre dagar som det behövs statister på.
– Det känns spännande, och det känns bra att få vara med och göra nytta. Det ska också bli intressant att få se hur Försvarsmakten jobbar nu under några dagar, säger hon.
Hon hade precis som jag fått en sprängskada, men den är något värre än min. Hon har fått ett sår uppsminkat vid en av tinningarna och ett större sår på armen.
– Innan vi kommer ut sen till själva övningen kommer de att lägga på mer blod också, berättar hon.
Hjalmar Jansson har fått smink som gör att det ser ut som att hela hans kropp har fått brännskador, och från Alexander Ströms öron ser det ut att rinna blod.
– Jag tänkte att det skulle vara roligt att vara med nu när jag är ledig. Om det är roligt kanske jag frågar om jag får vara med någon av de andra dagarna, säger Alexander Ström.
Skillnaden på övning och verklighet
Strax innan klockan nio var det dags att få information om övningen. Övningen är en slutövning för de som gör värnplikten inom Försvarsmedicinskt centrum i Göteborg, som utbildar sig till sjukvårdare. Emilie Nowlin som ansvarar för alla skademarkörer och även var övningsledare för denna övning berättar hur det ska gå till. Övningen ska likna verkligheten så mycket som möjligt, men att de gör vissa undantag.
– Vi kommer såklart inte att ge ut riktig medicin eller penetrera hud på något sätt. Någon av dem kanske säger ”nu kommer jag att sticka dig” men de kommer inte att sticka dig med nålen på riktigt, säger Emilie Nowlin.
Hon berättar också att övningsledare kommer att vara på plats hela tiden, som vi alltid kan vända oss till om vi har några frågor. De är även med för att övervaka hur sjukvårdarna sköter sig.
– Alla är medvetna om att ifall ni säger ”Avbryt! Avbryt!” så kommer de att bryta det de håller på med och tillkalla en övningsledare. Vi vill att ni ska känna er trygga i det. Om det är något som händer som inte känns okej eller om ni till exempel skulle börja må dåligt på riktigt, då kan vi alltid avbryta.
Hur skulle man må egentligen?
När övningen väl ska dra i gång blir vi skjutsade till en stor parkering.
Tanken i det scenariot som vi fått, om det brinnande huset, är att vi lyckats ta oss ut antingen genom att hoppa ut genom fönstren, att gå ut själva eller att ha blivit utsläpade av någon av de andra. Nu får vi sprida ut oss på parkeringen och invänta hjälpen.
Jag gör mitt bästa för att leva mig in i scenariot själv. Hur skulle man må efter man tagit sig ut från det där brinnande huset? Vad skulle jag tänka och känna när alla omkring mig var så där ordentligt skadade, och vissa var medvetslösa? Vissa har stora sår med ben som sticker ut ur kroppen, någon är nästan helt svart av brännskador, någon har halva huvudet bortsprängt. Om det var på riktigt skulle vissa av dem kanske redan vara döda. Hur ont skulle det egentligen göra att ha det där såret i axeln efter explosionen?
Plötsligt svänger det in flera bilar på området, och personerna som hoppar ut från dem har på sig militärkläder och armbindlar med ett rött kors på, för att visa att de är sjukvårdare. En av dem ropar:
– SJUKVÅRD ÄR PÅ PLATS! ALLA SOM KAN GÅ, GÅ TILL STOLPEN!
Jag som inte är så skadad ställer mig upp långsamt och håller hårt i min arm, går något kutryggigt mot stolpen som pekats ut. En av sjukvårdarna går fram till mig med snabba steg.
– Här, kom till mig, kom, tror du att du kan gå över den här? säger hon och leder mig över ett lågt staket på parkeringen.
– Här får du sitta, kan ni hålla koll på henne? säger hon sedan till de andra som också hade kunnat gå själva.
Skrik på hjälp
Sjukvårdarna själva hade inte fått någon information om vad övningen skulle innehålla alls, mer än att det skulle handla om att ta hand om ett större antal skadade personer. Deras uppgift är att först lyckas sätta prioritering på alla skadade personer, från prio 1-3, där 1 är de som behöver mest akut hjälp. Sedan ska de transportera oss till sjukhuset. Av oss som kunde gå till den där stolpen fick nog alla, åtminstone de flesta, prioritering 3.
Det är många av skademarkörerna som verkligen lever sig in i sina roller. En kvinna skriker på hjälp. En annan ropar i smärta. Några spelar chockade och förvirrade och börjar ställa en massa frågor till sjukvårdspersonalen.
– Allt kommer bli bra. Ingen behöver oroa sig, svarar en av sjukvårdarna medan han går runt.
Det känns som att allt går väldigt snabbt, som att det är ett slags organiserat kaos där ute på parkeringen. Eller som en av deltagarna sa till mig efteråt: ”Det känns som att de bara springer hit och dit, fram och tillbaka. Men det är ju såklart organiserat, även om man som skadad inte ser det organiserade själv.”
Höga kommandon ropas ut:
– Ta fram filtar! Håll dem varma!
– Nu kör vi andra varvet! Kolla puls och hjärtfrekvens!
– Gustavsson! Bilen till nyckeln hit!
Vi får filtar och de säger åt oss att sätta oss tätt intill varandra för att hålla värmen. Till oss som ska spela vakna och talbara frågar de flera frågor om vad det är som hänt, hur många personer vi är, vad det var som exploderade, om det fanns någon olja eller gas i byggnaden.
Svårt att andas
I min grupp är det en tjej som spelar en person som har diabetes. Hon visar plötsligt att hon inte mår bra.
– Jag behöver insulin. Jag har svårt att andas, säger hon när någon kommer förbi för att kontrollera att vi är okej.
Hon får frågor om ifall hon känner sig svimfärdig, och en av sjukvårdarna undersöker henne.
– Hon har svårt att andas, kan du ta hand om detta? säger han till en av sina kollegor.
Killen fortsätter undersökningen av henne och låtsas ge henne insulin, och samtidigt står en av övningsledarna bredvid för att kontrollera så att han gör rätt. Men han blir snart tillsagd av en annan att de "inte har tid att ta prio 3:or just nu", att de måste prioritera de som har mer akuta skador.
– Jag fick direktiv att ta hand om henne, hon har andningssvårigheter, svarar han.
– Okej, fortsätt med henne, men inte med någon annan från den här gruppen.
Tjejen läggs i framstupa sidoläge.
Runt om oss blir vissa burna på bår, andra blir stöttade när de haltar fram mot bilarna som ska ta oss till sjukhuset. Vi som kan gå själva blir så småningom tillsagda att följa med till någon av bilarna.
"En lättnad"
I bilen hamnar jag bredvid Evalill Nilsson. Hon spelar en person som fått en lättare skada och är förvirrad.
– Som markör bidrar man ju till deras övning, men man lär sig också själv något som man skulle kunna ha nytta av ifall man skulle hamna i en sån här situation någon gång. Först tyckte jag det var lite trist att jag fick en sån liten sårskada på kinden, men det positiva med att få en sån lätt skada som jag har, är att man verkligen får en överblick och ser vad alla gör.
Hon hade precis som jag försökt sätta sig in i scenariot.
– När alla är så realistiskt sminkade, så får man känslan av att det här hade kunnat vara på riktigt. Jag skulle spela förvirrad, så jag försökte såklart fokusera på min roll. Men samtidigt kunde jag känna, att om det hade varit på riktigt, då hade det verkligen varit en lättnad att se när sjukvården kom. Att någon tar över, och nu räddar de mina vänner.
De som hade fått prio 1 har redan fått lämna platsen. Den första bilen vi sitter i var visst bara för att vi ska hålla värmen. Sedan flyttas vi runt till två andra bilar, för att de ska få plats med personer som hade behöver ligga ner i bilarna.
Till slut åker vi i väg mot sjukhuset. För egen del känner jag någon slags lättnad när bilen rullar i väg, även om jag vet att det hela inte är på riktigt.
Vid sjukhuset var Försvarsmaktens del i övningen färdig, och sjukhuspersonalen tog över för att göra andra övningar. Hur delen på sjukhuset gick till kommer i en annan artikel.
Fotnot: Läs mer om den stora övningen här.