Han hade känt sig trött en tid, ”men det fanns ju naturliga orsaker till det”, tänkte han. I övrigt var tisdagen den 18 juni 2024 som andra dagar.
– Jag hade vaknat som vanligt och jobbat som vanligt. Vi hade grillat hemma, barnen och jag. Visst jag kände mig lite trött, men det hade varit ganska intensivt med glasskaféet och familjen hade varit i Stockholm under helgen för att ta farväl av min svärfar Niels. Så jag kopplade min trötthet till allt som hände runt omkring mig.
Återvände till livet
Han kallar den 18 juni för sin pånyttfödelse. Dagen då både hjärtat slutade slå och han återvände till livet. Det är inte alldeles enkelt för honom, förstår jag under samtalet, att dela med sig av det som hände. Att berätta om alla känslor, allt som bidrog till att han fortfarande lever eller när det kommer till barnen Estelle och Vincent och de starka band de knutit efter den hemska händelsen – då kommer tårarna.
– Men det här får inte bli en snyfthistoria om mig, markerar han tydligt.
Glädje och tacksamhet
För mitt i allt det jobbiga och tråkiga så finns en oerhörd glädje och inte minst tacksamhet över alla de människor som fick en viktig roll i att Jerker Ekelund faktiskt kunde fira sin 56-årsdag på tisdagen.
Inte minst räddningstjänstens Kenneth Söderberg och hans labradorvalp Vinter, som turligt nog inte hade uträttat sina behov färdigt utan behövde gå en längre promenad just den där kvällen.
– Det var en ren tillfällighet. När jag kom tillbaka mot Snokebovägen hör jag ett hjärtskärande skrik från en lägenhet. Jag sprang över gatan, satte hunden utanför och sprang in och hittade Jerker. Så där blev det väldigt akut och förstås väldigt traumatiskt för de anhöriga som stod där, berättar Kenneth Söderberg om räddningsinsatsen.
Föll ihop medvetslös hos mamma
Kort tidigare hade Jerker Ekelund ett missat samtal från mamma Laila, men tyckte att han lika gärna kunde gå de 50 meterna dit för att se vad hon ville. Så kunde han ju hälsa på samtidigt.
– Vi hann bara prata lite kort sedan tuppade jag av och ramlade ihop. Det bara gurglade från halsen och jag blev medvetslös på sekunden. Hon fick panik förstås och ringde min dotter, ”Jag tror pappa är död, du måste komma hem”.
Det blev fullständigt kaos. Förstås.
– Mamma sprang ut på verandan och skrek på hjälp som ekade över hela kvarteret. Hon såg en man med sin hund på elljusspåret. Det visade sig turligt nog vara Kenneth, som har HLR-kunskaper genom sitt jobb som räddningsledare. Han hittade mig livlös på golvet.
Fick larm som SMS-livräddare
Jerker Ekelund har inga minnen av detta. Det är till och med helt utraderat flera dagar innan själva hjärtstoppet. Utan det han vet idag har han fått återberättat för sig.
– Kenneth och min dotter, som jag tror satte fartrekord från jobbet på Magasin 5, påbörjade HLR tillsammans och X antal minuter senare anslöt två tjejer med en hjärtstartare. Den ena var Anna Sjöstrand på ambulansen. Hon hade jobbat stenhårt för att få en hjärtstartare i bostadsområdet där de bor.
– Den här kvällen satt hon i soffan och kollade tv när hon fick ett larm som SMS-livräddare. Hon kom tillsammans med kollegan Maria Ewing och kort senare kom även Rebecka Nyström och grannen Karin Hultgren, som båda är sjuksköterskor. Så de tog hand om min familj som också hade det traumatiskt, berättar Jerker Ekelund.
Rör upp mycket känslor
Med andra ord, trygga personer att ha omkring sig vid en livsavgörande situation.
– Det behövs fler hjärtstartare och mer kunskap kring hjärtstopp. Den kunskap Kenneth hade räddade mitt liv. Jag hade inte klarat mig utan honom, säger Jerker och tystnar.
Tårarna kommer. Bara att återberätta allt rör upp känslor.
– Ja, det är jobbigt som fan. Det är så sjukt, tillägger han för att i nästa stund dela med sig av ett kärleksfullt SMS han fick från Anna på nyårsafton, i vilket hon uttrycker sin tacksamhet över att man lyckades och att Jerker är fortsatt i livet.
– ”Att få höra dina hjärtslag börja slå är det finaste jag bär med mig från 2024”, läser Jerker högt ur SMS:et. Du fattar själv, det är så otroligt starkt. Nu blir jag sentimental igen.
Hur har du kunnat bearbeta allting?
– Ja du, det kan man inte. Det går inte att ta in. Jag vaknade på sjukhuset i Linköping dit även min sambo och barnens mamma Cecilia anlänt. Jag visste inte var jag var, utan jag var helt förvirrad. Mina barn trodde jag fått syrebrist i hjärnan, jag var så chockad, ställde samma frågor, sa om samma sak. Trodde att jag varit med i en trafikolycka. Jag minns ingenting av tiden i Linköping, utan allt har jag läst i min journal och fått återberättat.
– Estelle som var tidigt på plats har också en del att bearbeta och Vincent, som skulle till gymmet, såg fullt med folk, brandbilar och ambulans hos farmor. Det fanns inte i hans värld att hans pappa låg där döende. Barnen vek inte en tum från mig under en ganska lång tid, det bygger också speciella band.
– För att inte tala om Cecilia som fått två roller, både stötta mig med mitt och stötta barnen. Det är inte heller skitenkelt, en situation man inte är van vid, så det finns inget facit. Man försöker bara överleva, det har varit jätte, jättetufft.
"Fiffig manick"
Första minnet är från när han lyfts ur ambulansen vid ambulansintaget i Västervik. Annars är det helt vitt.
– Jag låg kvar två veckor i Västervik med mellanlandning i Kalmar där jag fick en ICD inopererad. Det är en fiffig manick som är som en pacemaker och inbyggd hjärtstartare. Det är en trygghet att gå runt med min egen hjärtstartare i bröstet.
Hur mår du idag?
– Det är jättetufft fortfarande. Jag tränar två gånger på rehab i veckan, de hjälper mig så mycket det bara går, och det blir mycket promenader. Sedan en tid tillbaka jobbar jag 25 procent, det är inte lätt som egenföretagare. Jag är dessutom så tungt medicinerad, bara det är en utmaning i sig.
Det var många tillfälligheter på en och samma gång den här kvällen den 18 juni. Lyckliga sådana där människor med viktiga kunskaper befann sig i närheten.
– Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är för allas insats, allt ifrån de jag nämnt till alla inom vården. Jag vet ju hur viktiga de första minuterna är och då var Kenneth där. Jag har honom att tacka för mycket.
Kenneth Söderberg är förstås också tacksam över att det blev en lycklig utgång.
– Jag blir otroligt glad och tacksamma för att Jerkers anhöriga får fortsätta ha honom i livet och att de kan fortsätta vara den familj de är. Sedan att jag råkade vara den person som kom först dit och hade kunskaper i HLR i ryggsäcken genom mitt jobb, det är tillfällighet. Så det är klart att man känner en otrolig stolthet, men framför allt en tacksamhet över att det gick bra den här gången.
Vikten av att utbilda sig
Både Söderberg och Anna Sjöstrand vill understryka vikten av att fler människor utbildar sig inom HLR och laddar ner SMS-livräddar-appen.
– Inom räddningstjänsten ser vi att det faktiskt är SMS-livräddarna som gör skillnad i samhället, för det är tiden vi jobbar emot. Och jag måste tillägga att Jerkers dotter Estelle gjorde så exceptionella inblåsningar på sin pappa. Att hon tillsatte hans kropp med syre medan jag gjorde hjärtkompressionerna tills hjälpen kom är en extremt stor del i att Jerker står där han står idag.
Hjärtstartaren hade dessutom bara funnits i kvarteret ett halvår när den kom till användning.
– Jag är förstås väldigt tacksam för att kampen för en hjärtstartare gav resultat, säger Anna Sjöstrand som skulle vilja se ännu fler på olika platser i samhället.