Sune Ekstrands långa historia som fotograf på Visfestivalen började med ett sommarjobb på Västervikstidningen. Tillsammans med ett par journalister blev han sommaren 1966 utkommenderad till ”något jippo” vid slottsruinen i Västervik. Föga anade Sune att det han fick vara med om var starten på något stort, inte minst för honom själv.
– Nej, då begrep man inte. Vi visste inte mer än att det var några läroverkskillar som ordnat till något, berättar Sune om det första intrycket av festivalen.
Året därpå var Sune där och fotograferade som privatperson, och 1968, när Hansi Schwarz tagit över som festivalgeneral fick Sune frågan om han inte vill fotografera för festivalens räkning. Sedan dess har han inte missat många festivaler förutom några när barnen var små, och så senast under pandemin.
Monica Zetterlund, Povel Ramel och Sven-Gösta Jonsson
Minnen och intryck finns det gott om efter alla möten med både artister, arrangörer och publik. Sune minns hur Monica Zetterlund under en spelning hade så ont av sin korsett att hon slängde av den bakom pianot mitt under spelningen, och hur Povel Ramel skrattade åt att det stampade jordgolvet bakom scenen.
– Roligast var att sitta backstage. Att fota artisterna bakom en mikrofon när de inte visar ansiktet var jag inte glad i, så jag var mycket bakom scenen. I början där brukade artisterna stanna en hel vecka i stan. Då var vi ute och åkte i skärgården med dem, och hann prata och umgås.
En del artister trivdes så bra att de inte ville åka hem, minns Sune.
– Sven-Gösta Jonsson som sjöng låten ”Jag är lapp och jag har mina renar” var med -89 och han trivdes så in i helsike så han ville inte åka hem. Den tredje dagen kontaktade hans fru festivalledningen och sa att kom han inte hem nu kunde han vara borta för evigt. Festivalledningen fick sätta honom på tåget hem, skrattar Sune.
Fred Åkerström rörd till tårar på scenen
Ett annat minne som etsat sig fast är Fred Åkerströms sista spelning på visfestivalen 1985:
– Han var uppe på scenen och började spela ”Jag ger dig min morgon” när hela publiken ställde sig upp och sjöng med. Mitt i allt slutade Fred sjunga och lyssnade bara till publiken. Han satt där uppe och blev så rörd att tårarna rann på honom. Några veckor senare gick han bort, minns Sune.
Mestadels är det bara roliga minnen Sune har från alla år med festivalen, men det kunde också vara stressigt och bitvis jobbigt berättar han. Särskilt de många och långa resorna fram och tillbaka till Växjö där han bodde under flera år.
– Det kunde vara stressigt. Hansi tyckte man skulle vara med överallt, så det var lite kämpigt. Och sedan skulle jag åka hem till Växjö och framkalla bilderna. Det var mycket jobb, och jag har aldrig tagit en krona betalt mer än uppehälle.
Av de 30 000 svartvita fotografier som Sune lämnat över till Visarkivet har Liz Petersson på Stadsbiblioteket valt ut 60 stycken som tagits mellan åren 1966 och 1992. Mellan 17 juni och 31 första augusti finns de att beskåda i bibliotekets sommarutställning.