Humorprofilen gör upp med sitt förflutna på scen: ”En ständig kamp”

Den 22 april äntrar han scenen på Bryggaren, vilket är ett av de fjorton turnéstopp som han har inplanerat i april. 

– Jag längtar efter att komma till Västervik. Det är en fin stad med fina människor. Det är väldigt roligt att göra soloshower och att åka ut till lite mindre städer. Det blir så nära och unplugged när man ställer sig på en scen som till exempel på Bryggaren. Det ska bli jättekul! säger Morgan Alling.

Den nya showen har samma tematiska grund som hans bok med samma namn och kretsar kring minnen: Hur de formar oss och hur de lever kvar, oavsett om vi vill eller inte. Till skillnad från boken, som är mer berättande, beskriver han föreställningen som något mer dynamiskt och publikt.

– Den blir mycket mer visuell med mycket publikkontakt. Det går att göra humor av det, jag mixar humor med allvar, och det blir en kombination av berättande, sång och dans.

Hur känns det inför premiären?

– Det är alltid lite kaosartat inför premiärer och speciellt när man gör soloshower och har gjort i princip allt själv. Det blir ju lite annat från när man har en hel teater bakom sig. Nu ska man skriva allt material själv och jag skrivit låtarna själv och repeterat, och man vet inte hur det kommer landa. Men sen när man får gå ut på scen och möta publiken så är det bara roligt!

”Kände mig misslyckad i all lycka” 

Bakom humorn finns en djupt personlig berättelse. Morgan Alling är öppen med hur hans egen bakgrund har påverkat honom och hur han länge försökte fly från det som varit.

– Jag försökte få kontroll på den genom att rymma ifrån den, glömma den, förneka, förtränga, jag kämpade så mycket emot den. Det var en ständig kamp.

Han växte upp under otrygga förhållanden, där han och hans bror tidigt togs om hand av socialtjänsten för att hans föräldrar var alkoholiserade. Uppväxten präglades av många flyttar mellan barnhem och fosterhem och återkommande skolbyten, innan han till slut kom till familjen Alling.

När han slog igenom på 90-talet och under en ganska lång tid under sin karriär, med roller på scen och i film och tv, fanns en känsla av otillräcklighet kvar.

– Det spelade ingen roll hur mycket succéer jag gjorde, så kände jag aldrig att jag var tillräckligt bra. Jag levde inte, jag överlevde bara. Jag kände mig misslyckad i all lycka ändå.

– Och jag omgav mig med personer som de här hustrumisshandlarna jag växt upp med, de som slog mig som barn. När jag inte hade kaos runt omkring mig såg jag till att det blev kaos, för det var det jag var van vid.

Viktiga samtalet

En avgörande vändpunkt kom i ett samtal med hans fru, en scen som också finns med i den kommande föreställningen. Det var något som hon sa till honom för 20 år sedan och det sitter kvar hos honom än i dag.

– Hon sa till mig att ”Du har väl inget ansvar för vad vuxna människor gjorde mot dig som barn. Men du har ansvar för dina handlingar nu i dag, och just nu så straffar du mig och straffar vår kärlek för något som hände för så många år sedan. Jag är ju inte dem, jag älskar ju dig”.

Orden blev en insikt som förändrade mycket. Han förstod att han behövde ta tag i sitt förflutna för att läka bli den han ville vara.

– Många lever med sin ilska och sin sorg, och man är ett offer för omständigheter som vi inte har något ansvar för. Men om vi tar tag i det och ger minnet ett språk, att man skriver ner det, pratar om det, skriver en sång, målar… då får det minnet också en mening för andra, och då växer man. Då blir man en helare person, och det är otroligt skönt.

Om du fick träffa dig själv som barn nu, vad skulle du säga till lilla Morgan då?

– Man behöver inte bli som de man rymde ifrån. Du kan göra ett aktivt val att inte bli som dem. Omge dig med människor som ger dig energi och som är bra för dig.

Vad hoppas du att publiken i Västervik ska känna efter att de sett din föreställning?

– Jag vill att de ska gå därifrån med ett leende på läpparna. De ska ha skrattat från hjärtat, kanske gråtit av insikter, och förhoppningsvis blivit stärkta och inspirerade.