Michaela skickades hem från förlossningen – födde stående på badrumsgolvet

I november 2019 skulle Michaela Engdahl, som bor i Hultsfred tillsammans med sin man Andreas, föda sitt andra barn. Dottern beräknades komma den 7 november, men hon gick över tiden. 

Tidigt på morgonen den 11 november satte värkarna igång. 

– Då ringer jag till förlossningen och berättar att jag har fått värkar. Förlossningspersonalen säger i telefonen att vi inte ska komma in om det verkligen inte är på gång för de hade ganska fullt, berättar Michaela Engdahl. 

Hon och mannen valde ändå att åka och lämnade deras förstfödde son hos farmor. 

– De gör undersökningar, men värkarna är för oregelbundna och ingenting är på gång enligt barnmorskan som vi fick träffa. De sa att vi skulle åka hem igen. Men jag kände att något var på gång och så fort vi kom ut kändes det ännu mer intensivt igen. Men man litar ju på dem, de ska ju kunna det här. De tryckte på det i telefonen också, att det var fullt i princip, så om vi verkligen inte var tvungna skulle vi inte åka dit. Men jag hade gått över fyra dagar och kände att något var på gång. 

I efterhand förstod hon också att det stod i journalen att hon var öppen med två centimeter.

– Men det var inget som nämndes för mig, det fick jag inte höra någonting om. När jag fick sonen blev jag inlagd när jag var öppen med en centimeter.

Födde på badrumsgolvet

Vid 21.20-tiden lämnade de Västervik och åkte hem till bostaden i Hultsfred. 

– De sa ingenting om att vi skulle stanna i Västervik om det blev mer intensivt igen, utan vi kunde åka hem trots att vi bor så långt från förlossningen. Är det fullt kan jag förstå att de skickade hem mig på något sätt, men de borde åtminstone ha sagt att vi skulle stanna i Västervik eftersom vi har en rätt bra bit att åka. Det känns inte rätt att bli hemskickad när man har så långt att åka.

När de kom hem igen blev värkarna mer intensiva igen. 

– Efter cirka en timme har jag så ont att jag vet inte var jag ska ta vägen. Min man Andreas säger då att vi åker in till förlossningen igen. 

Michaela står då på badrumsgolvet och precis när de ska åka igen känner hon hur bebisen kraftigt sjunker nedåt. Klockan har då hunnit bli 23.50. 

– Jag skriker i panik på Andreas och när han kommer får jag vattenavgång och direkt efter kommer hon ut med hela kroppen och åker rakt ner i klinkersgolvet. Eftersom allt gick så fort så stod jag fortfarande upp när hon föddes och det fanns ingen chans att jag skulle hinna fånga upp henne. 

Vad hade du för känslor då?

– Jag var chockad, hon kom helt utan förvarning och allt gick väldigt snabbt. Jag visste inte vad jag skulle göra, det var så mycket oro och chock. Jag tog uppe henne och valde att lägga mig ner på golvet med henne på bröstet. Hon slog i huvudet i klinkersgolvet, så jag var förstås väldigt rädd och orolig. 

"Först nu har man landat"

Hennes man ringde ambulansen och de var där på bara några minuter.

– De var helt fantastiska, vilket jag är väldigt tacksam för. 

Vad tänker du om allt det som hände i efterhand?

– Det är först nu i efterhand när man har hunnit landa och insett hur illa det kunde ha gått med för både mig och Adelie. Nu hade vi tur att allt gick bra, men det kunde ju ha gått hur illa som helst. Jag säger inte att det är någon som har gjort något fel, men jag tycker att det är fruktansvärt att det inte finns resurser så det räcker för att alla ska få stanna kvar på förlossningen utan att man blir hemskickad för att man inte är tillräckligt långt gången i förlossningsskedet, säger hon och fortsätter:

– Jag är säker på att förlossningspersonalen är väl medvetna om hur fort en förlossning kan gå, så det är tydligt att rutiner bör ses över och att förlossningsvården, inte bara i Västervik, utan i hela landet behöver mer resurser. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att föda barn på grund av vården. Jag är besviken för att det blev så här, men samtidigt väldigt tacksam över att allt gick bra med mig och Adelie trots allt. Jag vill även poängtera att förlossningspersonalen var fantastisk när min son föddes. 

Vad har du mötts av för reaktioner bland vänner och släktingar?

– De tycker att det är jättekonstigt att vi inte fick stanna och många känner en oro inför det här om de själva ska få barn. 

Skapat oro inför framtiden

I efterhand säger hon att hon har fått till sig att ingen trodde att hon skulle föda inom två timmar. 

– Jag kan ha förståelse för att om det är fullt så är det fullt, men det stör mig att det är så. Jag tänker mest att det här får inte hända, det får inte gå till så här. Det är väl inte meningen att man ska vara hemma så länge det bara går för att det är knappa resurser. Någonstans brister det och jag tycker att det här ska uppmärksammas, säger hon.

Det här har förstås skapat en viss oro för henne och mannen inför ett eventuellt tredje barn.

– Skulle vi vilja ha ett tredje, så lär jag åka in så fort jag kan. Jag kommer inte gå hemma och känna efter. Tidigare har jag inte alls varit orolig, men nu blir man såklart det. 

Här kan du läsa hur verksamhetschefen Lena Arvidsson ser på händelsen.