– Att gå igenom ett missfall är redan tungt, men det blev mycket värre än vad det hade behövt vara. Jag vill att de ska stå för att de gjort fel, att det inte borde ha gått till så här.
Emma, som egentligen heter något annat, hade försökt bli gravid i ungefär 1,5 år och längtade efter att bli mamma. När hon för några månader sedan hade blivit gravid började hon blöda. Hon kontaktade då gynmottagningen i Västervik.
– De var snabba med att avfärda mig och säga att det var helt normalt. Men jag blödde lite hela tiden. Efter några dagar började jag blöda mer och fick komma in. Då fick jag veta att fostret hade dött i magen för ungefär fem veckor sedan, säger hon.
För tidigt med skrapning
På gynmottagningen fick hon till sig att hon skulle ta en medicin som heter Cytotec. Tabletterna ska göra så att livmodern drar ihop sig och stöter ut graviditeten.
– Jag sa att jag hellre ville bli skrapad, så jag vet att allt är klart. De sa att de inte gör skrapningar i ett så tidigt läge, och att det var säkrare med medicinsk behandling.
Hon fick till sig att hon skulle ta två olika sorters mediciner.
– De sa att den första medicinen bara var för att stoppa, att den inte kommer leda till blödning. Och att medicinen som jag sen skulle ta ett par dagar efter skulle göra så att allt kommer ut.
Hon tog den första medicinen en dag när hon skulle till jobbet.
– Jag blodade ner mig totalt på jobbet och fick ringa folk som fick komma och hjälpa mig, för jag hade inte med mig bindor eller någonting. Blödningen startade alltså trots att de sagt att den inte skulle göra det.
Efter rådgivning på telefon fick hon veta att hon skulle ta den andra medicinen också, för att de skulle vara säkra på att allt kommit ut. Hon fick ont av den medicinen men blödde inget då.
– Då sa de ”vad bra, då har allt kommit ut.” Men sen, någon vecka senare, började jag blöda jättemycket igen. Jag fick komma in och de såg med ultraljud att det fortfarande var lite vävnad som satt fast. Jag frågade om jag fick bli skrapad nu, men de sa nej och gav mig medicin igen.
Medicinen fungerade inte den här gången heller. Under flera månader har hon gång på gång fått medicin, börjat blöda, behövt ringa mottagningen och ibland fått komma in på undersökning. Varje gång bad hon att få bli opererad istället, men nekades.
– Någon gång sa de att det bara var en centimeter vävnad, och de gör inte skrapning om det är mindre än 1,5 centimeter. De sa också till mig att jag behövde vara försiktig och vaksam så att jag inte fick någon infektion. Jag fick illaluktande flytningar och feber, men de sa att det inte var någon fara. Så jag fick inte komma in då, trots att jag var rädd för att ha fått en infektion.
Kraftiga blödningar
Under flera månader hade Emma stora besvär med kraftiga blödningar, och trots medicinen kom inte all vävnad ut. Vid tre tillfällen blödde hon mycket när hon var på sitt arbete, och en gång när hon vaknade hemma hade hon blött så mycket att hennes säng blivit förstörd.
– När jag ringde då, efter sängen var förstörd och det var blod på golvet, fick jag komma in till gynmottagningen igen. Vid ultraljudet den gången sa de: ”Oj, hur är det här möjligt? Nu är det mer vävnad kvar än det var från början.”
De ville att hon skulle testa medicinen ytterligare en gång, för att sedan få en inbokad tid för operation.
– Jag hade ju tagit medicinen flera gånger utan att det hade fungerat. Jag ville inte göra det igen, varför ta medicinen om vi ändå planerat in en operation? De vägrade lyssna, trots att jag sa att jag aldrig har mått så här dåligt. Jag bröt ihop för jag var så arg på min kropp, och på dem, på alla. Jag fungerade inte. De skickade hem mig med Cytotec i alla fall, och såklart funkade det inte.
Operationen gjordes veckan efter, vilket var i början av oktober. Då hade det gått ungefär fem månader sedan den första kontakten med gynmottagningen.
– Efter operationen var det två snälla sjuksköterskor som sa till mig då att det här inte var rätt, att det inte skulle behövt ta så här lång tid.
Panikångest och psykisk ohälsa
Dessa månader har varit väldigt psykiskt påfrestande för Emma, och hon mår fortfarande dåligt. Hon har haft problem med att sova och äta, och har även fått flera panikångestattacker.
– När jag fick mensvärk efter operationen fick jag panik och bara satt och grät. Jag insåg att det här lett till att jag är rädd för min egen mens nu, och jag är redan rädd för nästa gång. Jag har fått lugnande mediciner utskrivna för att kunna hantera när jag blir så rädd.
Rädslan för att plötsligt börja blöda på offentliga platser sitter fortfarande kvar i henne.
– Jag klarar av att gå till jobbet och mataffären där jag brukar handla, men jag har väldigt svårt att gå hem till en kompis eller ut och äta. Jag är jätterädd för att jag ska börja blöda från ingenstans, eftersom det hänt så många gånger nu. Så jag får panikångestattacker av att vara på nya platser.
Hon har fått söka psykiatrisk hjälp och har även fått tid med en kurator som jobbar på gynmottagningen i Västervik.
– Jag har sagt att jag kanske inte fixar att gå in på gynmottagningen. Just nu börjar jag gråta bara jag går förbi utanför.
”Varför lät dom mig genomlida detta?”
I samband med operationen i början av oktober gjorde hon en anmälan till patientnämnden.
– Dels känner jag att jag blivit totalt överkörd, när de inte lyssnade på mig. Och att jag blivit minimerad. Varje gång jag ringde sa de att ”nej, det är normalt, det är ingenting”, men sen när jag väl kom dit visade det ju sig att det visst var någonting. Allt var ju inte bra.
”Varför lät dom mig genomlida detta i flera månader? Varför spelar inte mitt psykiska mående någon roll? Varför var det ingen som lyssnade på mig?” skriver hon bland annat i anmälan.
Väntar på svar
Anmälan ska ha skickats vidare till verksamhetschefen på kvinnokliniken, med uppmaning om att han skulle svara henne inom fyra veckor. I skrivande stund har hon ännu inte fått något svar. Anmälan gjorde hon delvis för att kunna få hjälp från LÖF, som är en patientförsäkring.
– Nu känner jag också att jag vill att de ska stå för att de gjort fel. Till och från har jag känt att jag kanske inte ens är berättigad till att känna mig arg och ledsen. Jag känner att jag behöver ha från verksamhetschefen att ”såhär skulle vi inte ha gjort.”
Efter allt som har hänt är Emma nu rädd för att bli gravid igen.
– När jag fick missfallet så var det jobbigt såklart, och jag tänkte då att det var något jag skulle behöva bearbeta innan vi försökte igen. Men nu efter den här sommaren, med allt jag gått igenom, så känner jag att jag inte vill längre. För jag är så rädd för att det här ska hända en gång till. Jag vet inte om jag skulle klara av det.
Verksamhetschefen: ”En månads svarstid”
Emma gjorde anmälan till patientnämnden för ungefär fem veckor sedan, och har än så länge inte fått något svar. Michael Algovik som är verksamhetschef för kvinnokliniken i Västervik konstaterar att han inte kan kommentera specifika fall, men säger att alla som gör en sådan typ av anmälan ska få svar.
– Patientnämnden har en månads svarstid, men ibland kan det vara andra saker som man måste hantera i första hand, om det är några mer akuta ärenden. Då kan det bli några dagar försenat, säger han.
Michael Algovik berättar att de patienter som upplever att de blivit felbehandlade eller illa behandlade på något sätt alltid har möjlighet att komma i kontakt med honom.
– Om det framgår i anmälan att de vill ha kontakt så tar jag kontakt, och om de vill ha ett skriftligt svar får de det.
Varför väljer man att fortsätta med medicinsk behandling när det som i det här fallet inte verkar ha fungerat?
– Jag kan inte gå in på några detaljer om hur man gått till väga i just det här fallet. Men generellt kan jag säga att skrapning ökar risk för infektion och kan medföra permanenta skador inuti livmodern som kan leda till att man får svårt att bli gravid. Därför har man kommit fram till att det ofta är bättre med medicinsk behandling, som får livmodern att stöta ut graviditetsresterna. Man försöker ofta med medicinsk behandling upprepade gånger, men om besvären fortsätter länge så kan det bli skrapning.
Kvinnan säger att hon är rädd för att någonsin bli gravid igen och inte vet om hon skulle klara av att gå igenom det här igen. Har du någon kommentar på det?
– Det är naturligtvis jättetråkigt om det leder till sådana följder. Mitt råd då är att skaffa en samtalskontakt där man kan bearbeta det man varit med om, så man kan komma vidare och kanske komma i en bättre psykisk balans.
Emma vill vara anonym och heter egentligen något annat.