Det tredje avsnittet av tv-programmet Elitstyrkans hemligheter sändes i veckan. Till stor del kom avsnittet att handla om Björkbackens vd Anneli Rimås, som vår tidning tidigare berättat om är en av årets deltagare.
Rimås, som ursprungligen är från Mariannelund, låter precis allt komma ur henne i avsnittet. Det handlar om en sorg hon burit i närmare 20 år.
I just det tredje avsnittet sänks deltagarna ned i hundburar som sänks ned under vattenytan. Därefter fraktas de till Lars Vilks konstverk Nimis utanför Helsingborg.
Deltagarna ska sedan springa uppför de steniga höjderna och när Anneli Rimås kommer upp sist av alla bryter hon ihop totalt. Men det har inte med sistaplatsen att göra. Snarare om tårar hon hållit inom sig i decennier.
– Den främsta orsaken till vad som hände på berget vid Nimis är att jag gått i terapi i många år. Det är saker i mitt förflutna som stökar, men jag vill bli en så fri människa som möjligt. Tidigare har jag inte nått bakom alla lager av försvar, men nu fanns det inte någonting kvar. Jag har tänkt, när jag sett de här uttagningarna tidigare år, att här blir man av med alla försvar. Det går att hitta sig själv, både totalt och naket, och ta reda på vad som finns där bakom skalet. Jag fick svar på det, säger Anneli Rimås i en öppenhjärtig intervju efter avsnittet.
Kände en enorm befrielse
När Anneli Rimås vågat brista helt kände hon en enorm befrielse.
– Det har varit en sorg och just där och då var det svårt att sortera i det. Det fanns stärka känslor av ledsenhet och jag har aldrig gråtit tidigare. Jag har aldrig förstått att sorg är en rädsla och det var så förlösande att släppa fram det. Jag har burit på det här väldigt länge och att då släppa fram det – det blir en frihet av det och det blir så påtagligt.
Bakgrunden till hennes stora sorg är kopplad till den frikyrkliga miljö hon växte upp i. Hela hennes liv kom att handla om att inte synda och det som blev slutet på hennes tid i den miljön var en skilsmässa som 27-åring.
– Jag vill dock först lyfta att alla olika miljöer bär med sig gott och ont. Oavsett om det är en religiös, i mitt fall frikyrklig, miljö eller en föreningsmiljö. Vissa upplever bara fina saker, en trygghet och en tillhörighet. Men tyvärr har jag upplevelser som inte är positiva och som påverkat mig på ett väldigt påtagligt sätt. Det är upplevelser som inte gynnat mig i livet, men för den sakens skull är inte all religion dålig.
När Anneli kände sig nödgad att skilja sig befann hon sig i en väldigt osund relation.
– Den var destruktiv och jag behövde ta mig ur den, men skilsmässa var inte ett alternativ. Det var en stor synd. Du vet, man ska hedra det löfte man har gett inför Gud och så vidare. Samtidigt var det inte heller ett alternativ att vara kvar och jag visste hur högt pris jag skulle få betala, men jag hade inget annat val än att ta mig ur det.
Det gjorde att hon förlorade allt. Sina vänner, sin trygghet och sitt sammanhang.
– Jag har i hela mitt liv oftast känt mig som en "outcast". Jag var mobbad hela grundskolan och har ofta känt att jag inte får vara med. Det här blev en väldigt tuff nystart för mig och den har tagit lång tid att bygga upp. Jag var så sargad och så präglad av den miljön och vad jag tyckte om saker att det varit en väldigt lång process. Hela mitt ekosystem brann där över en natt. Jag behövde hitta ett nytt jobb och en ny bostad. Dessutom pågick en resa inom mig kring vem jag är och det är väl en resa som pågår hela livet.
"Omtumlande dag"
Den här resan pågår förstås fortfarande, men nu känner hon att hon kommit långt på vägen.
– Tiden i Elistyrkans hemligheter har gett mig en rejäl skjuts och jag vann så mycket insikter om mig själv. Det prövade min strävan efter att vara så äkta och genuin det bara går och att leva ett liv jag vill stå för. Jag har kommit väldigt långt och det har gått nästan 20 sedan jag kraschade som 27-åring. Att känna mig hel och kunna resa mig upp igen har tagit så lång tid.
Naturligtvis har det varit omtumlande för Anneli Rimås att själv se det här avsnittet från tv-soffan.
– Det är väldigt speciellt. Det var en så omtumlande dag i mitt liv. Nu har det gått ett år sedan inspelningen och jag har hunnit bearbeta rätt mycket och få lite distans till det. Men när jag såg det så var det mycket känslor som väcktes hos mig igen. Jag blev tagen av hur vackert det var i sin trötthetsmisär, sinnesnärvaro och omsorg. Det var talande för hur jag upplevde gemenskapen i programmet. Att man i allt det här råa och äkta verkligen vågade släppa fram modet hos allihop.
Hon hade också en viss oro för hur det skulle framställas i rutan.
– Det här är ju första gången jag någonsin pratar om det och det var en del anspänning för hur de skulle klippa det, om det skulle vara tydligt varför jag grät och sådär. Jag visste inte alls hur det skulle vinklas. Jag tycker att produktionen gjorde det väldigt fint.
Har du fått många reaktioner efter att det sänts?
– Det är många med igenkänningsfaktor från den kyrkliga världen som har hört av sig. Det finns en del skam kring att kritisera kyrkans värld och det krävs en del mod för att våga vara öppen. Jag har fått en del fina konversationer med människor från den där tiden som vågat öppna upp dörren och som har hört av sig. De har själva gjort en resa under de här 20 åren och sträcker nu ut en hand. På något sätt skingrar det mörkret för mig att få höra hur de pratar om det.
Känner ingen bitterhet längre
Anneli Rimås känner ingen bitterhet kring det som hänt i backspegeln, säger hon.
– Jag har känt det, men har kommit långt förbi det nu. Det är inget öppet sår längre och jag förstår att de reagerade utifrån rädsla och att det jag gjorde var problematiskt och okonventionellt i den miljön. De vände mig inte ryggen av elakhet, utan för att de inte visste hur de skulle hantera det. Den stora massans tystnad blir ändå förödande, men jag känner inget agg i dag. Det hedrar dem att de hörde av sig och jag tycker det är modigt.
Många andra här lokalt i Vimmerby har också reagerat på avsnittet.
– Jag var inte helt beredd på det, men jag får väldigt fina reaktioner. Alla som pratar om det är peppande mot mig, så det tycker jag är fint. Jag är väldigt tagen av all kärlek jag har fått. När man visar sig så sårbar och skör och bemöts med så mycket värme, så känns det väldigt fint. Det är först nu efter 20 år som jag övervunnit min skam.
Nu fick du väldigt mycket fokus i det här avsnittet och du visste ju att det skulle komma. Blir det lättare att se kommande avsnitt nu?
– Jag visste att dag tre skulle bli tuff för mig att se. Jag är vid ytan nu, men nog kände jag sorgen nu också. Det var helt underbart och smärtsamt på samma gång. Det är omtumlande att se sig själv i det råa skicket och vara så äkta. Det är skönt att det plåstret rivits av, men annars får jag inte spoila något om fortsättningen.