Melkers mamma, vi kallar henne för Susanne, drabbades av svåra förlossningsskador i samband med att Melker föddes. En tid därefter blev det ännu värre då Susanne fick en mycket allvarlig hörselskada – omöjlig att kombinera med ett litet barns ljudnivå och behov av att uttrycka sig.
– Melker ska inte behöva hålla låg ljudnivå, utan han ska kunna leka fritt. Jag kan inte vara nära den ljudnivån – det går liksom inte hur mycket jag än vill och det är en stor sorg, berättar Susanne.
Lösningen fanns nära till hands. Melkers farmor och farfar ställde upp och i två och ett halvt år har Melker varit privatplacerad hos dem.
– Jag blev bara sämre och sämre och Melker var mer och mer hos farfar och farmor. Sedan han var 1,5 år har han bott hos dem på heltid. Jag och pappan har varit tillsammans i 18 år och vi litar på farmor och farfar till hundra procent. Vi vet att Melker har det bra där.
Förskolan: ”Vi hyser ingen oro”
Sedan en tid tillbaka har kommunen rivit upp beslutet om placering hos sin farmor och farfar. Istället vill man placera honom någon annanstans. Ärendet har varit uppe i Förvaltningsrätten två gånger om – men båda gångerna har kommunen förlorat. Och båda gångerna har kommunen överklagat till Kammarrätten.
– Kommunen håller på med en ny utredning och vi känner att det är jättetokigt. De vill bestämt hitta en placering i ett helt främmande hem. Det känns som att det här har blivit ett prestigeärende för kommunen och att de vill se hur långt de kan driva ett ärende.
Förskolan är på familjens sida och har lämnat in yttranden i de olika processerna.
”Vi hyser ingen oro för farfar och farmors omvårdnad gällande Melker. Han pratar om sin farfar mycket med glädje, berättar och beskriver saker som de gjort tillsammans. Det finns rutiner, han är välklädd och farfar ordnar så det han behöver finns på förskolan. Vi upplever att farfar är Melkers trygghet i livet och att flytta från dem skulle innebära att hans trygghet och förebild försvinner”, skriver förskolans personal i yttrandet som vi tagit del av.
– De hyser ingen oro för honom. De ser att han har en fin anknytning till farfar, att han pratar om sin farfar på ett positivt sätt och de har också daglig kontakt med Melkers farfar, säger Susanne.
”Känns mest som att de förstört"
Familjen tog själv kontakt med kommunens familjeenhet för att få stöd.
– Då var vi i en krissituation. Jag hade min förlossningsskada och fick 21 olika preparat på 18 månader. Det är det som vi misstänker har gett hörselskadan. Det blev en tuff situation för min sambo. Eftersom jag hade mitt lidande och stora begränsningar så hamnade mycket hos honom vilket resulterade i att han gick in i väggen och det fick tråkiga följder en tid. Jag sträckte ut armarna till socialtjänsten, men det känns mest som att de förstört istället för att samarbeta säger Susanne och fortsätter:
– Vi har full insikt i att det var väldigt tufft för de större barnen under den här perioden, men sedan en tid har den situationen blivit mycket bättre. Och i Melkers fall spelar inte situationen hos oss någon roll – han är ju placerad hos sin farfar och han är där till 100 procent. Vi förstår inte varför kommunen är så envis med att rycka upp honom.
Ser du några brister i Melkers situation?
– Det finns inga omsorgsbrister hos farföräldrarna överhuvudtaget. De har inte hittat något heller. Förut kunde jag uppleva att samarbetet var lite svårt, men nu är det jättebra och har varit det länge. Socialtjänsten använder allt de kan för att förstora och ändra det man säger så det ska passa in i deras bild. Vi upplever även att de utelämnar positiv information.
Hur påverkas familjen av de här processerna?
– Det är väldigt väldigt jobbigt, dränerande och påfrestande och det påverkar oss otroligt mycket… Alla möten och allt tjafs. Vi försöker vara trevliga, samarbetsvilliga och öppna, men upplever inte att de är det. Det påverkar mig i min skada otroligt mycket. All stress och onödiga ljud. Vi måste lägga mycket kraft på att motbevisa saker som de kommer med och ibland handlar det om rena felaktigheter. Det är väldigt tufft och påverkar barnen med naturligtvis.
Finns det någon plan för när Melker kan återvända hem?
– Som det är nu med mina öron kan han inte bo här, det är helt omöjligt. Det är en olycklig situation. För hans trygghet så är det bäst för honom att vara på ett ställe och han ska bo hos farmor och farfar. Min skada är kronisk så det kommer fortsätta vara såhär – åtminstone tills han är så pass stor att ljudnivån blir lägre.
Vad är det socialtjänsten slår ned på?
– Det vet vi inte egentligen, det är olika saker hela tiden. På sistone har vi bara fått beröm när vi träffat våra större barn. Det har inte varit något negativt. De har sett att vi kämpar, men sedan låter det ändå annorlunda på möten och i rätten. Då slår de undan benen för oss. Det känns som att de griper tag i halmstrån för att få sin vilja igenom.
”Behöver en trygg plats”
En annan omständighet som familjen lyfter fram är att kommunen godkände farfar och farmor som familjehem så sent som november 2022 och ett avtal upprättades. En familjehemsutredning av farföräldrarna gjordes så sent som juni 2022, där man bland anant beskriver att det inte förekommer några hinder för en privatplacering.
– De var där och träffade alla och det var deras idé att placera de större barnen där. Man har också berömt farföräldrarna flera gånger. Med tanke på det så förbluffar det oss att samma socialtjänst inte litar på farmor och farfar idag. De större barnen får träffa farmor och farfar rätt ofta själva. Så då kan det ju inte vara något problem?
Kommunen lyfter upp att Melker varit hos er på prov under våren som ett av sina skäl. Hur ser du på det?
– Under den perioden var mina öron bättre och vi gjorde ett litet kortvarigt försök med några få umgängen, men det går inte. Som det är nu kan jag knappt gå ut. Vi har också varit öppna med att vi hade Melker här några gånger under våren, men som det är nu så går det inte. Melker behöver en trygg plats och det har han hos farmor och farfar. För Melkers trygghet har vi valt att han vistas hos farföräldrarna på heltid. Socialtjänsten har inte varit intresserade av att upprätta någon umgängesplan tillsammans med någon av oss trots att jag efterfrågade det då jag var bättre.
Kan det agerandet vara en förklaring till processen?
– Delvis, jag vet inte, de talar lite emot sig själva upplever jag. Ena stunden påtalar handläggare att anknytningen är oerhört viktig och andra stunden känner de oro. Jag tror att socialtjänstens process av att försöka omplacera Melker började i samband med att vi föräldrar tog tillbaka ett samtycke och de placerade våra andra barn. Melker har en annan lösning och han har det jättebra hos farfar och farmor. Han blir väl omhändertagen och får sina omsorgsbehov uppfyllda. Sedan, idag, finns inte omsorgsbristerna i vårt hem kvar i samma utsträckning förutom min svåra hörselskada. Vi kämpar med oss själva varje dag och försöker visa att det går framåt, säger Susanne och fortsätter:
– Men oavsett att socialtjänsten inte tydligt vill erkänna framstegen hos oss så bor inte Melker här – han bor hos farmor och farfar. Melker är privatplacerad och vi har därav egentligen inget tvång att låta Melker bo borta så i praktiken hade vi kunnat ta hem honom, men vi anser att han har det bättre hos sina farföräldrar på grund av de omständigheter som finns hos oss, och väljer då för Melkers bästa att låta honom bo kvar hos farföräldrarna även framledes. Även farfar resonerar så. Vi alla sätter Melker i första rummet. Vi har också varit tydliga med att vi önskade direktiv om vad vi får och inte får göra och det tog vi upp i utskottet och i rättssalen.
”Känner oss som slagpåsar”
Båda besluten som familjen tagit strid emot och vunnit i Förvaltningsrätten går nu upp i Kammarrätten framöver. Familjen våndas.
– Vi känner oss som slagpåsar och Melker blir brickan i ett spel och det känns verkligen inte okej. Han har en stark anknytning till sin farfar och han har aldrig farit illa. Även Melkers advokat har varit och besökt Melker hos farmor och farfar och ser en allvarlig risk med att rycka upp honom. Personal på förskolan har uttryckt att det vore ett övergrepp mot Melker om man ryckte upp honom. Vad är det kommunen tycker är så fel?
I samband med processerna har kommunen öppnat en ny utredning om Melkers situation.
– Det är också väldigt anmärkningsvärt. Vi ska sitta i förhandlingar i Kammarrätten eftersom de precis har gjort en utredning. Men nu ska det ha kommit in två anmälningar så de ska göra en till? Jag har också motbevisat innehållet i en anmälan mot mig som kommit in. Vi känner oss bara så motarbetade. Det finns verkligen ingen anledning att riva upp Melker.
Familjen har bestämt sig för att anmäla kommunens hantering till JO. I oktober väntas besked om Melkers framtid från Kammarrätten.
"Kan inte kommentera"
Kommunen har valt att inte kommentera ärendet.
"Jag kan inte kommentera individärenden på enheten. På generell basis kan jag kommentera att det alltid finns en inbyggd motsättning gällande synen på vårdbehov och/eller omsorgsförmåga när det rör ärenden enligt LVU. Därav avgörs dessa rättsprocesser i domstol. Vårdnadshavare och barn får då juridiska ombud, vilket ökar rättssäkerheten för den enskilde, men kan givet vara en svår process för de familjer som blir aktuella. Att överklaga ett domstolsbeslut till högre instans är en vedertagen rättsordning för ökad rättssäkerhet, om någon part ser behov av en ytterligare prövning", skriver enhetschefen Tove Ferngren i ett mejl till Dagens Västervik.
Kan ni kommentera det som framkommit i domstol och era motiv bakom överklagan?
"Nej, vi kan inte kommentera individärenden. Motivet till att överklaga ett domstolsbeslut till högre instans är som sagt en vedertagen rättsordning, om någon part ser behov av ytterligare prövning av rättsreglerna."
Fotnot: Både Melker och Susanne heter egentligen något annat. Senare idag kommer ytterligare en artikel om ärendet.