Annons:

Sök

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt
GLENNFALK: Visst funderar man på vad barnbarnen ska leva i för samhälle

Kommer svenska städer bli mer lika New York i framtiden? Foto: MostPhotos

GLENNFALK: Visst funderar man på vad barnbarnen ska leva i för samhälle

Man funderar alltid på framtiden, eller hur?
När man är ung ligger framtiden både nära och långt borta, i medelåldern kanske mest nära – men som pensionär ligger faktiskt funderingarna långt in i framtiden.

Annons:

Nästan varje gång man ser på tv-nyheterna motioneras synapserna i huvudet och frågorna hopar sig; hur ska barnbarnen få det egentligen?

Kommer Sverige att delas upp i kulturella grupper/städer/stadsdelar som i New York; Little Italy, China Town, Harlem…? New York är den mest språkligt diversifierade staden i världen. Mångkulturen har skapat en stad med nästan lika många invånare som Sverige. Idag sticker Malmö och Södertälje ut som invandrartäta. 

I Malmö talas 180 språk. Malmö, den mest etniskt blandade staden i landet, har 56 procent (språkenshus.se) av barnen mellan 0-15 år ett annat modersmål en svenska.

***

Det är på gott och ont. De som hävdar att det är på ont säger att Islam tar över landet och baserar det på att muslimska kvinnor föder fler barn än svenska, att det kommer att ta en-två generationer innan det sker och att vi får en muslimsk majoritet i Sverige. 

De som anser att det är av godo ser ett mångkulturellt samhälle med stor tillgång till allt vad världens olika folk kan erbjuda i form av konst, kultur, handel, restauranger och förståelse. Här frodas alla nationaliteter, religioner och språk. Tolkar är en stor branschgrupp. Ett bra land, tycker förespråkarna.

Att den nuvarande generationens gamla får betala priset genom köer till vården, att kvinnor åter får kämpa för sina rättigheter, att skolan har problem med elevernas värderingar, att våldet eskalerar i värderingskriget mellan olika grupper – det är den nu levande generationens pris. Men sedan blir det bättre, hävdar man. 

*** 

Jag har svårt att så här i backspegeln förstå tänket som, förenklat Lövfen (s) och Reinfeldt (m), hade när de ansåg att massinvandring av analfabeter från Etiopien och Somalia skulle tillföra arbetskraft till Sverige. För det var inte bara skyddsskäl man hävdade, utan också Sveriges behov av ny arbetskraft.

Dessa analfabeter är inte överrepresenterade i vården, i lärarkåren, nej inte ens i hemtjänsten. Många är sedan länge bidragsberoende. De som var för invandringen av analfabeter hävdade att de hade skyddsskäl och att vi har en moralisk skyldighet att ta emot dem, de som var emot hävdade att vi skulle skickat pengar till utbildning till deras grannländer som kunde ta emot dem istället.

Oavsett vilket – någon ökad arbetskraft blev det inte av något av förslagen.

Om vi nu betalar priset för detta genom att få sämre kommunal och regional välfärd (köer till tandläkare, vård, stök i skolan, värderingsskillnader mellan könen exempelvis), trots höga skatter, så undrar man vad nästa generation ska betala för pris?

Eller kommer de att åtnjuta mångkulturens alla fördelar och tacka oss för det samhälle vi skapade?

***

I hela Sverige är vi nu uppe i 24% av befolkningen som har annat modersmål än svenska. Vi kämpar på alla samhällsnivåer för att lära våra nysvenskar landets språk, många gånger fruktlöst. Och man kan förstå det inre motståndet. Svenska invandrare i USA eller Spanien behåller givetvis sitt språk, sin kultur, sin religion och sina värderingar även om de bor i ett annat land. På något sätt lyckades kommande generation bli amerikaner, frågan är om invandrarnas barn lyckas bli svenskar – eller om det tar ytterligare en generation?

I stället för att utveckla landet så har politiken nu föredragningslistorna fulla med att hantera utfallet och de olika kulturerna och värderingarna; kriminalvården, skolan, sjukvården och också industrin där arbetsmiljöbestämmelser och annat kräver tolkar på många språk.

Det är klart att pengarna i välfärden inte räcker till så enorma behov.

Jo den politikergeneration som Löfvén och Reinfeldt representerar kommer att utgöra ett stort avsnitt i den politiska delen av historieböckerna.  

*** 

Jag har ställt frågan förr och jag ställer den igen; hur mycket ska tolkningar av olika religioner få förstöra för människorna runt vår jord? Trots att det både i Koranen och i Bibeln står att ingen får beröva en annan människas själ och liv, så tolkas dessa skrifter ändå till intäkt för våld, förtryck och krig. Kristna, judar och muslimer – i ständig konflikt. Att sammanföra dem i samma land, i samma stad, i samma kvarter har inte minskat konflikten.

Man förstår att värderingarna jag och min generation har är i fara, men man undrar givetvis om också hela statsskicket är i fara? Skillnaden mellan demokratiska väst är att kyrkan (religionen) här är underställd staten, medan staten är underställd moskéerna (religionen) i muslimska länder. Sedan har man kampen mellan diktatur och demokrati, där vi har diktaturerna Ryssland och Kina där folkliga val är ett skådespel, där all makt sitter hos några få personer, och demokratierna i väst med bland annat fria medier som garant för vår yttrandefrihet.

Islamska länder är oftast diktaturer, kommunistiska länder (Nordkorea) och fascistiska länder (Ryssland) likaså. Det som förenar dem är just fåmansstyre och avsaknaden av yttrandefrihet.

De kan sammanträda, konspirera och ljuga just för journalisterna sitter fängslade. 

*** 

Det är detta som våra barn och barnbarn nu har att hantera. Man ska se den politiska debatten i skenet av detta. 

Till hotbilden i framtiden kan man lägga: hatet på internet och bristen på konsekvenser (gammal omodern lagstiftning), populismen och konspiratörernas falska nyheter, rädsla för att säga vad man tycker, den politiska elitens makt (som i könsbytesdebatten) som minskar riksdagsledamöternas möjlighet att rösta som de själva vill, nonchalansen globalt mot det förändrade klimatet.

Det verkar som om all kreativitet som ska ge framtidens möjligheter förmörkas av de problem man nu har att lösa.

Jo, visst funderar man på vad barnbarnen ska leva i för samhälle.

Micael Glennfalk

Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna.

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Kommentera

Annons:

LEDIGA JOBB

LEDIGA BOSTÄDER

VECKANS FRÅGA


Rösta Se resultat
Läs in fler nyheter

Annons: