För några år sedan drog hon på sig covid, och var rätt illa däran. Jag åkte upp till US i Linköping för att träffa henne, visste inte om det skulle bli sista gången. Spritade händerna och satte munskyddet på plats. Hon låg i sin säng, med slangar och grejer. Såg ömklig ut. Men, ändå glad. Hoppfull. Hon verkade på något vis känna sig klar, även om det skulle visa sig att hon hämtade sig efter någon vecka.
Jag tänkte där, i blå plasttossor på US, att det är väl nu man måste passa på att fråga. Allt det där man ska passa på att fråga. Vad det nu är. Hur vet man vad man ska fråga? Jag frågade om hennes barndom, jag frågade vad hon hade för drömmar. Hon förstod inte frågan. Istället började hon prata om min morfar. Hur de träffades, hur de haft det, att de haft sina svårigheter men övervunnit dem.
*
En kompis till mig har berättat att han, efter att ha färdigställt ett större projekt, alltid har en “titt-halvtimme”. När han sätter sig och betraktar sitt verk. Altanen, tavlan, det beskurna fruktträdet.
Jag tänker att detta blev lite av mormors titt-halvtimme. När jag satt där bredvid hennes sjukdomssäng med tårar som föll ned i munskyddet. Och det man tänker att hon ska betrakta är sina drömmar och vad som blev förverkligat, vad hon har åstadkommit i yrkeslivet, hur hon har förverkligat sig själv. Potäterna hon satte och skördade, gården som växte med henne och morfar.
Men hon pratar om morfar. Bara om morfar. Sin livskamrat. Hon har älskat, och det är vad hon minns. Hon har byggt en relation, och nu har hon sin titt-halvtimme.
*
Jag och morfar hade aldrig någon titt-halvtimme innan han dog. Men om vi pratade om hur han träffade mormor, eller andra minnen de hade tillsammans, brukade han alltid säga.
“Då var vi unga och kära. Nu är vi bara kära.”
Jag ser Skavlans avsnitt med historikern Rutger Bregman som berättar om en undersökning på 60-talet där universitetselever fick frågan om vilket som var deras viktigaste mål i livet. Nästan 90 procent av eleverna svarade att det var att utveckla en meningsfull livsfilosofi och hjälpa andra. Idag svarar nästan alla att deras viktigaste mål i livet är att tjäna pengar. Jag vet inte om det här har något med min titt-halvtimme med mormor att göra, men kanske. Kanske finns kärnan mellan oss, inuti, och inte utanför.
Men vad vet jag. Jag kanske får veta på min titt-halvtimme.