And so it begins. Kroppens förfall, som det väl kallas. De gråa hårstråna. Rynkorna i pannan. Hänget. Förhårdnade hälar och åderbrock. Det känns, trots att det varit väntat, helt otippat. Ska jag bli gammal? Går tiden? Vad händer nu?
Jag måste inventera varje kväll, se efter om det dykt upp några nya. Linda in mitt pekfinger i det och rycka det. Slänga bort det. Gömma och förneka. Tänka på att inte se bekymrad ut. Inte förvånad, inte kisa mot solen. Låta pannan vara slät. Hålla dessa tidens hästar tillbaka för allt vad tömmarna håller.
*
Å andra sidan. Är det här en möjlighet? Rent av en befrielse? Jag lockas inte av alternativet där jag ska rycka hårstrån varje kväll. Det känns ohållbart, som att kämpa emot något som kommer ändå. Kanske är det bästa alternativet därför att bara omfamna det. Välkomna det. Från och med nu är det bara att släppa. Sluta jaga någon slags drömkropp med drömhår och härma reklampelare.
Å ena sidan – NEJ! Å andra sidan – jisses vad skönt. Så mycket tid som frigörs! Så många tankar som kan läggas på roligare saker! Att börja förlita sig på det inre. Ni vet, personligheten och människan innanför och SJÄLEN. Putsa på den istället. Den sidan av myntet har jag inte reflekterat över så mycket tidigare, men det är ju en enorm fördel. Att ÄNTLIGEN bara släppa! Acceptera och okeja och börja lyssna till vad jag mår bra av, snarare än hur lik jag är reklampelaren.
*
På sätt och vis har jag redan övat mig. Eftersom att mina bröst liksom aldrig kom, har jag aldrig kunnat nå den där normkroppen. (Om nu någon kan det, vill säga). Jag har blivit kallad planka. Jag har fått mina bröst benämnda som ”bi-stick”. Min tvååring pekade häromdagen på min ena bröstvårta och utropade glatt ”navel!”.
Jag lyssnade på en podcast där en tvillingmamma berättade om hennes känsla inför magen efter förlossningen. Hon berättade att den, magen, aldrig någonsin skulle bli densamma igen, och hur skönt det var. Att hennes barn älskade magen, att den var mjuk och gosig och att hon tyckte att det var befriande att den inte kunde ”återhämta” sig. Att det hade tvingat henne till insikten om att kroppen är i ständig förändring. Det är bara så. Den har funktioner och den ser ut, och dessa två är i konstant förändring.
Det blänkte till, som om jag hade guld i håret. Och kanske var det guld jag såg.