Den lilla främlingen låg där på mig, hud mot hud. Fosterfett kvar i håret, och ur mig forsade varmt blod. Böljade som ett varmt hav, i vågor. Som det skulle, ingenting farligt. Barnmorskan tryckte på min mage och jag tänkte att ”den här smärtan är inte rimlig”.
Den lilla främlingen låg där på mig när jag mosade i mig en hel ask wienernougat, den som jag hade köpt säkert en månad i förväg och haft som målbild. Wienernougat, som vi åt när vi var små, jag och lillebror.
Lillebror. Jag trodde att det var det som skulle komma, en lillebror till mitt stora barn. En lillebror, som gjorde henne till storasyster, precis som jag. Jag visste det inte innan men nu, med den här lilla främlingen på bröstet, var det så tydligt; det skulle ha varit en lillebror. Men det blev det inte. Det blev en lillasyster. Två systrar. Två välmående, femfingrade systrar, precis på kurvan i vikt och i längd. Så priviligierade, sådan lycka. Och ändå kändes hon som en trollunge. Den lilla främlingen på bröstet. Det kändes som om någonting hade blivit fel. Var fanns lillebror? Var fanns min son? Vår förlorade son?
*
Känslor va. Orimliga, bortskämda, envisa känslor. Struntar totalt i sans och reson, struntar i tacksamhet och rättvisa och rena fakta. Kör bara på, som folk utan körkort på E4:an. ”Skitsamma vad som är rimligt, skitsamma vad som passar sig. Här kommer jag, och jag finns, och jag skriker högt och tydligt i hela hjärteroten och i hela själarummet.”
Här ligger jag, nyförlöst på en soffa med ett litet mirakel bredvid mig. Och så stormar känslorna inuti och skriker att det är fel mirakel. Att det har blivit en miss i planeringen, schemat, leveransen. Att storken måste vända om, för det är fel kön här. I en familj ska det vara en mamma, en pappa, en storasyster och en lillebror FÖR SÅ VAR DET NÄR JAG VAR LITEN.
Ja, såklart att jag vet, att jag om någon vet och tycker, att det är individer och inte kön, men nu är jag en känsla vilket innebär att jag skiter totalt i att tänka med hjärnan och vi har redan en dotter och då blir det ju samma grej igen! Precis samma grej, upprepning, kopia! Vänd om, gör rätt, ta hit lillebror. Var är lillebror? Min son? Var är min son? Han måste vara någon annanstans men det är ju här han ska vara. Hjälp honom hit, säg mig var han finns. Jag är en känsla på E4:an och jag gasar och accelererar och jag kör i tvåhundra knyck och skiter i att det är orimligt.
*
Och så nu. Sanningen. Det rimliga men sanslösa.
Det finns ingen förlorad son. Det finns bara hon. Hon med den blonda kalufsen och de mörka ögonen. Hon som skriker högre än nazguls i Sagan om ringen och som skrattar som en höna. Bara hon och hennes syster.
Precis som det var tänkt.