Seema Qwarfordt föddes blind och skriver krönikor om hur det är att leva med det.
I skolan har det aldrig varit några problem för mig egentligen. Det svåra har varit att förklara vad man behöver för att klara sig i de olika ämnena. Jag kan tillexempel inte använda mig utav PDF-format då min punktdisplay inte får fram materialet så att jag ska ha tillgång till att läsa allt. Istället blir man tvungen till att konvertera allt till word vilket kan vara svårt att få vissa människor att förstå. Men de gör så gott de kan och det är jag tacksam för.
Jag tyckte även att matte var något utav det jobbigaste när jag var mindre då jag upplevde att det var svårt att få en tydlig bild av hur man skulle mäta olika vinklar tillexempel. Idag kan det självklart kännas svårt men vi använder oss av mycket taktila bilder så att jag får känna hur det ska vara och man får tydliga förklaringar på hur man ska göra. Det kanske tar lite längre tid, men som sagt det går alltid att hitta en lösning. Även se film eller något annat program kan vara svårt ibland och jag kan bara tänka mig vilken utmaning det måste vara att syntolka någonting som har många språk i sig samtidigt som det händer olika saker som också är viktigt att veta.
*
Jag kommer ihåg första året i gymnasiet när alla i klassen skulle se en dokumentär som handlade om flyktingar som min asistent skulle syntolka för mig. Det var olika språk hela tiden så hon behövde läsa nästan allt eftersom det inte var så mycket engelska eller svenska så jag hade inte förstått någonting om hon inte hade varit där och läst samt även förklarat vad som hände under tiden. Att även berätta för mig vad som finns eller det som sker i min omgivning betyder mycket för mig. På så sätt känns det som jag är mera delaktig i det jag inte kan se och även hänga med i samtalet som mina kompisar diskuterar om som de har lagt märke till. Jag har alltid varit nyfiken på att testa som synskadade inte klarar bara för att få en uppfattning om hur man gör. Men lika viktigt har de varit för mina klasskamrater att testa hur det är att inte kunna se. Alla har fått prova att gå själva i ett rum med ögonbindel och även att bli ledsagade av andra i klassen. Det blev en väldigt hög ljudnivå bland alla i rummet men efter det så har många sagt att det var en upplevelse att våga lita på att man inte går in i någon eller något föremål. Vi provade även på att spela Goalball som är en sport för synskadade eller för de som är helt blinda. Spelet går ut på att skjuta en boll som är lika stor som en baskettboll och den har en bjellra som låter längst med marken till motståndarlagets mål. Man har alltid på sig ögonbindel för att det ska bli så rättvist som möjligt eftersom att det finns personer som ser lite grann som spelar också Man måste även vara tyst nästan hela tiden för att man ska kunna höra vart bollen är någonstans. Det var en upplevelse för oss alla för jag hade bara spelat Goalball några få gånger tidigare. Jag tycker det är bra att alla i klassen fick prova på en sport som är till för synskadade eftersom jag har fått vara med och testa att köra fotboll eller brännboll som inte är de lättaste sporterna för en som inte ser.
*
Även dansen har varit bland det roligaste som jag har provat på och som jag fortfarande håller på med. Det var verkligen inget jag trodde att jag skulle kunna klara av med tanke på alla olika stegkobenationer samt hur man ska ha fötterna i rätt fotposition. Men det fungerar fast det tar ett bra tag innan man lär sig men jag är glad över att det får ta den tid det tar för idag är det ett utav mina största intressen. Dock trodde jag inte att jag skulle börja tävla i dans under gymnasiet.
Jag har verkligen fått lära mig och provat på så många olika saker genom året. Att köra bil har stått på min lista över saker som jag vill pröva och det fick jag göra i somras. Ärligt talat så kände jag mig väldigt bekväm vid ratten. Mitt nästa mål är att prova på att surfa utomlands.
Seema Qwarfordt